Bokrecension: Inte inlåst utan omsluten
Merete Mazzarellas nya bok handlar, trots sin titel Det enda som egentligen händer oss, om att allt kan hända. Om man låter det hända. Recensenten påminns om både Monty Python och psalm 269.
ESSÄ
Söderströms 2012
I sin bok om identitet från 2003, Linjer utan stjärnor, minns Merete Mazzarella hur hon på sin tjugofemårsdag inleder dagen med att hänga blöjor på tork i badrummet. Hon skriver att hon då tänkte ”Så här blev mitt liv. Jag har blivit gift, jag har fått barn. Nu ska inget hända mer – jo, jag kanske får något barn till, jag kanske flyttar, men för övrigt händer ingenting utom att jag blir äldre och äldre och så småningom gammal.”
Merete Mazzarella använde scenen för att belysa livets föränderlighet – sett i ett längre perspektiv kunde hon ju konstatera att hon hade fel – men kanske också se den inlåsningseffekt som vissa avgörande skeden i livet för med sig vare sig de berör äktenskap, föräldraskap, arbete eller karriär.
Merete Mazzarellas nya bok handlar, trots sin titel Det enda som egentligen händer oss, om att allt kan hända. Om man låter det hända. Den handlar om ett tappat fotfäste, om uppbrott i flera bemärkelser men också om hemkomst och återerövringen av balans i vardagen. På många sätt en rit de passage.
”... omfattad och omsluten”
Hon som skrev en bok om konsten att vara pensionär (Resa med rabatt) har nu blivit det på riktigt och tankarna på vad det faktiskt innebär börjar smyga sig på henne även om allt egentligen flyter på som förut under en tid. Mest avgörande i denna omställningsfas ter sig beslutet att sälja barndomshemmet på Villagatan och flytta, med allt vad det innebär av ofrånkomliga utrensningar av stort och smått i minnenas bankvalv. Inte flytta från utan till en ny lägenhet på Fänrik Ståls gata med en ny kärlek, bli sambo fast med vigselring på fingret och med ett inte avslutat äktenskap i Sverige i flyttlasset. Alla ingredienser sammantaget räcker för att tappa fotfästet vare sig man är trettiofem eller, som i Merete Mazzarellas fall, sextiofem år.
I sin bok redogör hon för den tid som följer på flytten och för den nya livssituationen. Det är spridda, understundom dagboksliknande, anteckningar från ett år i livet som kronologiskt sträcker sig från vår till vår. Det är sparsmakat med privata interiörer – hon vill inte vika ut sig, mer tveksam är hon ifråga om behovet av att rättfärdiga sig.
Väninnan som brutit kontakten är en smärta som återkommer liksom skuldkänslorna som finns där parallellt med lyckan över att vid sextiofem års ålder för första gången i livet få känna sig ”helt och hållet omfattad och omsluten” som person; att sent omsider ha haft förmånen att träffa en människa med vilken hon kan vara sig själv. Samtidigt kommer insikten om att den tid man har tillsammans när man träffas sent i livet i relativa termer är kort.
Återbruk med fördjupning
Större delen av boken rymmer i vanlig ordning gott om personliga och – det ska medges – underhållande utflykter i lånat vetande och resonemang ur forskningsrapporter och exempel hämtade ur livet och litteraturen.
Hon sitter med urklippspärmen i knäet och strösslar frikostigt med läst och tänkt kring det hon tidigt deklarerar vara teman för boken: kärlek, arbete och nödvändighet. Dessa är var för sig och inte minst tillsammans teman stora nog att rymma vad som helst ur alla möjliga perspektiv.
Mycket av det som här berörs har Merete Mazzarella, vilket hon vidgår själv, skrivit om förut i Den goda beröringen och Resa med rabatt. Återbruk med fördjupning och/eller i ny kostym – det gör inte hennes utredningsarbete kring förhållandet mellan liv och arbete mindre intressant. Möjligen en smula hisnande eftersom det innehållsmässigt är ostrukturerat.
Utvikningarna och reflektionerna kring än det ena, än det andra avlöser varandra på ett sätt som gör att man som läsare visserligen kan följa tanken men har svårare att placera den i sammanhanget eller förstå dess roll i helheten. Men man är förvarnad, för också det har Merete Mazzarella tagit höjd för när hon inledningsvis skriver: ”För övrigt antecknar jag snarare än skriver, det här är spridda anteckningar om stort och smått, fragment”.
Eftersom ingen kapitelindelning finns ter sig också en del övergångar, det vill säga växlingen från en scen (ett fragment?) till en annan lite väl … ja, vad ska man säga? Brysk? Som när man kastas från en privat hållen, väldigt kort men fin stämningsbild av samboparet i badkaret med levande ljus och skumvin, till ett raskt tablåbyte som inleds med meningarna: ”Vad är det mest typiska man kan göra som turist? Att sitta på en bänk och äta glass.”
Eller den lilla redogörelsen för hur innehållet i en viss recension för fyrtiotvå år sedan kunde ha avgjort huruvida sambon och författaren blivit ett par till slut: ”om recensionen då för fyrtiotvå år sedan varit negativ hade vi kanske aldrig sett varann i ögonen.”
Monty Python och psalm 269
Så väldigt mycket hinner vi inte fundera över detta för i och med nästa mening är ämnet redan organdonationer och lyckoforskning. Fler än en gång kommer jag med anledning av dessa ibland tvära kast i perspektiven att tänka på Monty Pythons ”And now for something completely different …”
Fler än en gång kommer jag också att tänka på en psalm (nummer 269 i den svenska psalmboken) som inleds med raderna ”Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans, medgång och motgång här tätt följes åt”.
Tänker också att de bryska skarvarna är just sådana som ger sig till känna när man arbetar sig igenom en sorg. För så läser jag Merete Mazzarellas nya bok – inte bara som ett utredningsarbete där arbetslivets mening problematiseras och ifrågasätts, vad som är service, lycka eller hur vi ska förhålla oss till genetikens landvinningar – utan också som ett slags sorgearbete som berör på både det privata och det professionella planet.
Merete Mazzarella idkar försiktighet i att lämna ut människor och hon vinnlägger sig om att omfatta de inblandade med respekt och integritet, ändå kan man nog med fog säga att detta är hennes mest personliga bok hittills. Kanske mindre på grund av sitt innehåll och mer på grund av sitt allvar.
Utflykterna är som sagt många men anekdoterna färre, ironin hålls inom kontrollerade gränser, iakttagelserna är välavlästa och träffsäkra, självinventeringen känns uppriktig: åldrandet och små förändringar som hänger samman med det kan väcka oro, ibland rädsla men inte bitterhet. Slutet andas tillförsikt. Något svar på utredningen om vad som är arbetets mening, får vi väl egentligen inte. Det gör inget. För hur var det nu? Kärleken övervinner allt, är livets mening. Eller?