Tv-recension: Drakägg att ta på djupaste allvar
Man behöver inte gilla fantasy för att hänföras av tv-serien Game of Thrones, skriver Andrea Svanbäck.
Yle, TV2 torsdagar klockan 22.05
När det amerikanska fantasydramat Game of Thrones i kväll äntligen har premiär i statlig finländsk tv har de flesta fans redan gråa hår. Det massiva intresset för serien (vars andra säsong väntas i maj) avslöjar att efterfrågan på vilda bestar, isiga landskap och hotade kungadömen ökat rekordsnabbt. Hypen rör sig på samma nivå som när Peter Jackson lanserade sin version av Sagan om ringen, och det med orsak.
Filmatiseringen bygger på fantasynestorn George R R Martins tegelstensroman Sagan om is och eld från 1996 som bland genrens anhängare hyllas som klassikern framför andra.
Länge ansågs berättelsen vara omöjlig att omvandla till rörlig bild. Det avancerade maktspelet om kungatronen på kontinenten Westeroes svämmar över av intriger och karaktärer, så många att någon tydlig huvudperson inte går att hitta. Ändå är uppställningen sällsynt överskådlig – som när man prydligt plockar fram spelpjäserna inför en utdragen omgång brädspel. Alla står rustade, vem som helst kan vinna.
Lagformationerna är följande: de sammanlagt sju rikena i Westeroes styrs från huvudstaden King’s landing och järntronen som den sittande kungen Baratheon (lagom tjocka Mark Addy) har tagit ifrån familjen Targaryen. När serien börjar lever de sistnämnda i exil på andra sidan havet och allierar sig genom tvångsgifte med vilda krigare. Återfå makten vill också familjen Lannister som kungens fru tillhör. I norr finns slottet Winterfell där flerbarnspappan lord Eddard ”Ned” Stark (en värdig men sliten Sean Bean som bär hela säsongen på sina breda axlar) kämpar mot den ständigt annalkande vintern som i värsta fall kan räcka i åratal.
Politik och relationer
Game of Thrones är alltså dels en berättelse om politik och den klösande kampen om rikedom och relationer. Dels är det fråga om sällsynt väl förpackad fantasy, uppumpad av produktionsbolagets HBO:s alla tillgängliga superkrafter. Hela vägen prioriteras trovärdighet – tanken om att man inte behöver älska fantasy för att hänföras av drakägg som kläcks eller rysa till av det metalliska ljudet från kolliderande svärd. Magin och det övernaturliga fräser, men blir aldrig själva biffen.
I stället är det intrig, dialog och karaktärer som får en att kippa efter luft av hänförelse. Peter Dinklage gör ett av de mest sluga, snåla och därmed ovanliga dvärgporträtten av i dag. Eldsprutande blickar kastar också Jason Momoas besatta muskelberg, klanledaren Kahl Drogo. Han talar det påhittade språket doth-draki som skapats enkom för berättelsen, vilket säger en del om hur djupt ner i nördjorden serien gräver sig.
Även Emilia Clarke som prinsessan Daenerys Targaryen hör till storyns mest spännande figurer. Trolsk och fårordig har hon potential att utvecklas i vilken riktning som helst. Trots en del andra starka tolkningar är kvinnorna ändå en av seriens få ömma punkter. Överallt drar deras kroppar likt magneter till sig scener med hud, sex och slibbiga ritualer. Smuts som också den mest tittarvänliga fantasyn snart måste se till att tvätta av sig.