Vemodigt farväl på glitterscenen
Den helsingforsiska gruppen Viipurin taiteellinen teatteri bjuder på ett storslaget avsked på Takomos scen. Slutet behöver inte vara så illa, det kan också vara den vackraste stunden.
Dramaturgi och regi: Katariina Numminen. Ljus: Tomi Suovankoski. Dräkt: Paula Koivunen. På scenen: Kolina van den Berg, Niina Hosias-luoma, Antti Jaakola, Maija Koivisto, Juha Sääski, Tuire Tuomisto, Sami Vehmersuo och Jesse Vinnari. Viipurin taiteellinen teatteris föreställning på Takomo 30.12.
Viipurin taiteellinen teatteris begravning är inte en sedvanlig tyst sorgestund där porten för evigt stängs mellan de levande och de döda. När den tioåriga teatergruppen tar farväl med sin sista föreställning – Viimeinen näytös – finns inte ens några karelska gråterskor på plats. Snarare påminner det hela om en mexikansk allhelgonanatt där själarna tränger sig upp ur jorden och i skimrande skrud ställer sig på scenen.
Något slags andar eller övernaturliga nymfer liknar åtminstone Tuire Tuomisto, Niina Hosiasluoma och Kolina van den Berg där de sitter på Takomos scen med huden glittrande i rött, blått och grönt som om de rullat runt i juveldamm. Osaliga andar är trion också när de tar sig an rollerna som Masja, Irina och Olga – tre systrar som i en vakuumartad tillvaro på landsbygden klamrar sig fast vid önskedrömmar. Den fjärde akten i Tre systrar har nämligen fogats in och inleder föreställningen.
Komisk Tjechov
Tematiskt kretsar Viimeinen esitys kring farväl, ålderdom och död. Slutet behöver däremot inte vara så illa, konstaterar regissören Katariina Numminen när hon drar det komiska och framför allt det ologiska i Tjechovs pjäs till sin spets. Resultatet är härlig, bisarr komedi som får uppbackning av fattigmansscenografin och de medvetet halvdana kostymerna – till exempel bär Sami Vehmersuos Kulygin blå strumpor och ett slokande silkesskärp kring midjan. Apart och på samma gång fullständigt rätt är också Hosiasluomas Irina i sin tajta guldlaméklänning och sina vita boots.
Björkris, en lösnäsa och en väggklocka är några av föremålen som hissas ner från taket. Vi får hela tiden se hur skådespelarna drar i banden vid scenen – sömmarna i arbetet synliggörs som för att understryka att det är en teaterritual vi betraktar.
Spelet följer samma mönster. Känsloutbrotten levereras med allvarsamma miner och kroppsspråket är ofta lustigt stelt och tafatt. Energisk är däremot Hosiasluomas Irina som med sin maniska peppighet känns som en blandning av barn och idiotisk tevepersonlighet. Man faller hur som helst pladask för henne – Hosiasluoma har en sådan där sällsam karisma som gör att hon bara behöver röra på mungipan för att publiken ska tjuta av skratt.
Teaterklichéer
Sedan den första föreställningen Dibbuk år 2002 har de döda tematiskt sysselsatt Viipurin taiteellinen teatteri vars namn inte syftar på den faktiska staden Viborg utan snarare är en lek med föreställningen om en förlorad stad och dess konstnärliga teater.
Också det ”vanliga livet” flödar över av spöken, något som de självutlämnande och humoristiska texterna i föreställningens slutled vittnar om. Tre systrar blir tre skådespelare som återupplivar minnen: en faders död, en abort och flera strandade relationer. Ibland är den sista stunden den vackraste, som när tårarna trillar ner för kinden där man står i grandungens skydd eller när lyriken i den smöriga kärlekslåten går rakt in i hjärtat.
Teaterns ritualer synas också i ett oerhört underhållande sjok där scenkonstens vanligaste klichéer bokstavligen iscensätts.
Visst är texten lösare på vissa ställen men å andra sidan förlåter man svackorna snabbt. Överraskningarna, den självparodierande stilen och det retsamma sättet att avslöja för att sedan låta det avgörande förbli osagt visar på en total frihet i skapandet.
Önskvärt vore förstås att detta inte skulle vara gruppens sista produktion. Allt som är gott brukar dessvärre också vara kort och som de tre systrarnas bror Andrej konstaterar hinner vi ju knappt leva innan vi blir tråkiga, gråa, ointressanta, lata, likgiltiga, onyttiga, olyckliga ... Eller?