Filmrecension: På tumis med Marilyn
Trots Marilyns tragiska öde är spelfilmen om henne ändå ett idylliskt mellanspel och en ljus exkursion. Särdeles subtilt är det inte men ändå lagom sobert och spirituellt.
Drama
Manus: Adrian Hodges och Colin Clark. Foto: Ben Smithard. Musik: Conrad Pope. I rollerna: Michelle Williams, Eddie Redmayne, Kenneth Branagh, Julia Ormond, Zoë Wanamaker, Judie Dench, Dougray Scott.
Marilyn, människan, myten och sexsymbolen, väcks till liv i brittprodukten My Week with Marilyn som regisserats av Simon Curtis, en debutant som anlänt från televisionen. Den återvänder till sommaren 1956 då Marilyn för första gången beträdde brittisk mark för att spela den kvinnliga huvudrollen i Prinsen och revyflickan (1957) med självaste Sir Laurence Olivier som regissör och motspelare. En nog så lättviktig och i teatern förankrad komedi som ändå fick liv tack vare den säregna kemin mellan Monroe och Olivier, två helt väsensskilda skådespelare.
För Marilyn, som hade börjat studera vid Lee Strasbergs berömda Actors Studio och just gift sig med dramatikern Arthur Miller, innebar det ett tillfälle att höja sin status som seriös aktris. Av allt att döma hade inte heller den meriterade Olivier, som kanske inte längre befann sig på berömmelsens höjder, någonting emot att kopplas till den stjärnglans som omgav Marilyn.
Baserar sig på dagböcker
Under stort pressuppbåd anländer Marilyn (Michelle Williams) till London med maken Miller (Dougray Scott) och sin stora stab.
Mottagandet är hjärtligt, både Olivier, tolkad av vår tids store Shakespeareaktör Kenneth Branagh, och hans hustru Vivien Leigh, spelad av Julia Ormond, öser beröm över Marilyn. Även om den senare räknar med möjligheten att hennes Larry inte vill nöja sig med att bara vara Marilyns motspelare.
Ändå hopar sig problemen i studion då inspelningen fördröjs av Marilyns förseningar, sjukdomsattacker och den osäkerhetskänsla som ständigt drabbar henne. Saken blir inte bättre av att hon i Paula Strasberg (Zoë Wanamaker) har ett förkläde som ställer upp i vått och torrt för att försvara sin adepts nyckfulla beteende. Olivier hatade Actors Studio och den nya Metoden.
I denna kritiska situation, då även maken Miller lämnar England, får Hollywoodstjärnan ett flankstöd och en förtrogen. My Week with Marilyn baserar sig på de dagböcker och minnen som nedskrivits av Colin Clark.
Han var den 23-årige unge man som jobbade som assistent vid filmstudion och som från första stund trollbinds av Marilyn.
Clark (Eddie Redmayne) är en belevad och bildad yngling som vill vandra sin egen väg och som trots sin kultiverade bakgrund oemotståndligt dras till filmen. Hans far var den ansedde konsthistorikern och museichefen Sir Kenneth Clark som mången kanske minns som inspirerande ciceron för den populära BBC-serien Civilisation.
Den vecka de två tillbringar tillsammans inkluderar kulturella utflykter och månskensbad. Det mesta omges av en lagom oskuldsfull aura som förstärker intrycket av ett trånsjukt ”minne för livet”, i första hand då för den unge Clark. Märkligare än så är det inte.
Myten Marilyn
Michelle Williams är vinnande i huvudrollen. Både i sin sårbarhet och nyckfullhet och i sin sensualitet och sina förförelsemekanismer. Hennes metamorfos kan naturligtvis inte återskapa människan Marilyn men nog Marilyn som myt och idé. Hon sekunderas stiligt av Branagh och hans kultiverade sarkasmer medan Eddie Redmayne i den manliga huvudrollen i första hand blir ett storögt vittne till händelserna, Filmen formar sig till hans dagdröm. En ung man som inte är alltför insatt i livets komplicerade mångfald.
Visst fungerar filmen som en påminnelse om de självdestruktiva drag som onekligen fanns hos Marilyn, hinsides stjärnkultens avigsidor och exploateringstendenser. Av allt att döma var BB, Frankrikes svar på MM, värre utsatt för sensationspressen. Man minns Louis Malles Privatliv (1962), med Brigitte Bardot själv i huvudrollen, som ett betydligt mörkare drama.
Trots Marilyns tragiska öde är denna historia ändå ett idylliskt mellanspel och en ljus exkursion. Särdeles subtilt är det inte men ändå lagom sobert och spirituellt.