Irina Björklund som finlandssvensk feministdeckare
Helsingfors mörkögda augustinatt ersätts av landskapen kring Aura å när Lauri Nurkse förvandlar Marianne Peltomaas deckare Inget ljus i tunneln till en tvådelad tv-serie
Kriminaldrama
I rollerna: Irina Björklund, Svante Martin, Peter Kanerva, Maria Heiskanen, Mats Långbacka, Iida Kuningas m.fl.
Sänds i FST5 27.12 kl. 22 och 29.12 kl. 22.
Irina Björklunds kriminalkommissarie Vera Gröhn behöver till skillnad från romanfiguren inte gömma sitt hemmafärgade hår i en hästsvans eller sin smått överviktiga kropp under bylsiga tröjor – tvärtom är hon både vacker och passar in i sina snygga kläder. Det betyder däremot inte att Björklunds karaktär är för perfekt. Hennes bekymrade ansikte och det skoningslösa ljuset som gör varje liten linje och skavank i huden synlig gör henne sympatisk och mänsklig. Hennes tolkning fungerar också bra, speciellt i dialogerna med den sura tonårssonen som för övrigt gestaltas av en ypperlig Alexander Engelhardt.
Tryckande stämning
Inget ljus i tunneln är ett klassiskt nordiskt kriminaldrama som rymmer både råa mord och infekterade relationer. Här finns också den för genren kännspaka tryckande stämningen som accentueras av Daniel Lindholms fina foto. De påträngande närbilderna av en hand som nervöst rycker i en lös tråd i kjolfållen eller en glansig blick är suggestiva och skapar stämning.
Berättandet är säkert och tempot lämpligt snabbt. Den helfinlandssvenska polisstationen i Åbo känns till en början inte så trovärdig – speciellt med tanke på att kriminalgenrens realistiska estetik. Efter ett tag ter det sig ändå som en alldeles sund lösning med tanke på att serien också ska fungera på en svensk och norsk marknad.
Dialogen klaffar och talet är naturligt. Karakteristiskt nog är ändelserna försvunna och vokabulären kryddad av finska låneord, som till exempel poka i stället för att ragga. Satsbyggnaden är organisk och överraskande sällan välter talet över av ett deklamerande scenspråk.
Finspelat drama
Spelet är bra och det bjuds på några gnistrande juveler. Förutom Björklund är Svante Martin ursympatisk som den garvade polischefen Partanen och Mats Långbacka riktigt obehaglig som familjepatriark. Rollen som kaxig uppkomling passar Peter Kanerva och hans machomaner ger dessutom persongalleriet en lite humoristisk touch. Förtjusande är också Jonna Järnefelts figur som tidstypiskt nog trampat i lyxfällan och tillsammans med Hellen Willbergs väninna lever lite av ett ”Kumman kaa”-liv på krogen Samppalinna.
Förutom några överdramatiska vändningar är Inget ljus i tunneln ett riktigt fungerande tv-drama som säkert står sig alldeles väl också i nordiska mått. Dessutom finns här en motiverad feministisk tematik som inte bara våldtäktsmotivet gör nödvändig. De på ytan oskyldiga pojkstrecken som Vera Gröhn ser på nätet och försöker lära sin son att ta avstånd från visar på ett större samhälleligt problem. I slutändan fajtas kriminalkommissarie Gröhn mot uppfattningen om människovärdet som något relativt.