Kvinnokontakter över Finska viken
Imbi Pajus nya bok Suomenlahden sisaret har ett stoff som spretar åt många håll, men också en stark röd tråd.
Sakprosa
Like 2011
Övers. från det estniska manuset: Sanna Immanen
Suomenlahden sisaret ("Finska vikens systrar") handlar om Lotta Svärd-rörelsen i Finland och dess systerorganisation i det självständiga Estland 1918–1940, Naiskodukaitse ("kvinnohemvärnet").
De två organisationerna föddes under samma decennier, av olikartade komplicerade politiska och historiska skäl men delvis med liknande ideal. De hade också kontakt med varandra i god medborgarorganistionsanda. Båda förbjöds efter kriget, men förbudets konsekvenser i det Sovjet-ockuperade Estland var mera drakoniska än i det självständiga finlandiserade Finland.
Rehabilitera Estland 1939
Dels handlar Pajus projekt om att rehabilitera periodens historiska rykte. Hon vill tillbakavisa bilden av Estland 1939 som en "omoralisk och undfallande diktatur" – som "offer, men inte ett oskyldigt offer" för sina egna fosterlandsförrädiska ledare och sin egen kryptofascism lika mycket som för sovjetmaktens övervåld.
Här argumenterar Paju å ena sidan genom att lyfta fram likheterna med Finland, som trots krig och finlandisering fick utvecklas som ett anständigt demokratiskt medborgarsamhälle efter 1944, medan Estlands öde blev ockupationen. Hon beskriver kvinnohemvärnets emancipationspotential, som en ansats till ett upplyst demokratiskt medborgarsamhälle i 1920- och 1930-talets Estland, före den första sovjetiska, den tyska (1941-1944), och den andra sovjetiska (1944-1991) ockupationen.
Å andra sidan beskriver hon den historiska situationens förkrossande imperativ och det lilla landets hjälplöshet i kläm mellan Tyskland och Sovjetunionen.
Och slutligen vill Paju synliggöra de enskilda mänskliga aktörerna i fötterna på kriget och stormaktspolitiken:
"... jag ser min egen mor inför en sovjetisk utrensningsbataljon, inför NKVD:s män. Hon är 18 år gammal, skyddslös, står öga mot öga med döden. Det är därför jag skriver mina böcker, gör mina filmer, det är därför det drabbar mig psykosomatiskt att bilderna av likgiltighet och grymhet rationaliseras till torra fakta. Gulag finns inpräglat i mitt cellminne genom min mor, det här är ett uttryck för min livsvilja."
Och det är nog här som nyckeln till läsupplevelsen finns. Den röda tråden som läsaren skall följa är inte den hoppande kronologin och geografin utan Pajus essäistiska och reflekterande berättarstämma.
Fascister och horor?
Sin egen mors och mosters, och otaliga andra esters, erfarenheter av deportationer och terror under Sovjet-perioden har Paju tidigare beskrivit i filmen Förträngda minnen och boken med samma namn (på svenska på Atlantis 2007).
Också den nya boken har sin upprinnelse i en film med samma namn, som FST5 tacknämligt varit med om att producera och sända 2009, med den svenska titeln Finska vikens systrar. I den intervjuades mycket gamla kvinnor, estniska och finländska, om sina upplevelser i var sin kvinnoorganisation, under och efter kriget.
I Sovjet-Estland deporterades och avrättades kvinnor för sin aktivitet i kvinnohemvärnet. I Finland förbjöds Lotta Svärd efter kriget på order av Kontrollkommissionen. Ett förflutet som lotta blev något att hålla så tyst som möjligt om.
På 1950-talet myntades den skönlitterära bilden av lottorna som horor. Väinö Linna och Paavo Rintala, som ville avklä kriget all falsk heroism, var betydande författare men uppfyllda av nationell machismo i efterkrigstidens bistra tappning. För dem låg det inget problematiskt alls i att beskriva lottorna som horaktiga symboler för krigets låghet. Därmed tog de heder och ära av de unga flickor som anslutit sig till Lotta Svärd med blandade motiv; för att de ville knyta an till skyddskårernas ideal eller för att det var hotfulla tider, för att de ville uträtta något för fosterlandet, lära sig något, eller bara komma hemifrån och ut i livet.
Liktvätt i stället för studier
I stället för att gå i gymnasiet ägnade tiotusentals kvinnor sina sena tonår och första vuxenår åt att jobba som signallottor, tina frusna lik för att knöla in dem i kistor, vårda och hålla döende soldater i handen, kanske rentav ha en romans med någon som ännu inte dött. Efter kriget hade de inte mycket sympati att hämta i den finska offentligheten förrän närmare fem decennier senare, när lotta-tabut så småningom bröts.
"Aldrig har jag sett mamma så glad som på fotona från kriget" sa en bekant fundersamt när jag försökte förklara varför Pajus bok gjort ett så stort intryck på mig. Men kanske hade hennes mammas senare glädjelöshet också något med kriget att göra, fast det inte fanns ord att tala om det?
På självständighetsdagen ingick i Hbl en intervju gjord av Stefan Lundberg med Margaretha Berghell, signallotta på Sveaborg, i Äänislinna, Latva och Aunus, högkvarteret i S:t Michel och till sist till Uleåborg när tyskarna skulle drivas ur landet. Hon ser också glad ut på de gamla fotona som illustrerar artikeln. Men stanna till och försök föreställa er – känna efter i Pajus anda – vad det är hon egentligen berättar här:
"Rädd kände jag mig inte. Man var för dum i huvudet, det var spännande, ett äventyr. Mamma var mera bekymrad. Hon lyckades via en läkarkontakt utverka en giftampull som hon såg till att jag packade med mig. Den skulle jag ta om jag blev tillfångatagen av ryssarna. Efteråt har många undrat hur en mamma kan göra så. Men jag förstår henne. Hon var rädd att jag annars skulle utsättas för tortyr. Jag tror nog att jag hade tagit den om det gått så illa att jag blivit tillfångatagen."
En judisk lotta
På samma sätt superladdat med emotionella undertoner är Pajus kapitel om Hanna Eckert, judisk lotta. "Vi visste nog att tyskarna inte kom hit för att uppvakta oss med blommor" säger hon barskt. Och om sitt arbete som sjuksyster 1944: "Unga män dog hela tiden. (...) En gång snubblade jag över ett lik som låg i en dörröppning. Sån var vår vardag. Vi var rädda och inte rädda på samma gång, alla arbetade med samma saker, man fick inte vara så känslig, vi såg döden i vitögat hela tiden."
Efter kriget stämplades lottorna som fascister, "men jag tog det inte personligt, det var politik", säger hon. Hon försökte koncentrera sig på sina medicinestudier, men "vi måste överlåta våra studieplatser åt pojkarna som återvände från kriget. De kom i första hand, de hade förtursrätt, och på det sättet avbröts min utbildning. Det var säkert rätt att de favoriserades men nog kändes det bittert också."
Pajus bok är delvis förvirrande – lite rörigt upplagd och med osmälta massiva citatblock – men också djupt berörande och infallsrik. Hon har lyckats ta vara på livshistorier som annars hotat försvinna. Och hon arbetar mycket förtjänstfullt för att vi ska förstå historien, inte bara som stelnade fakta och liturgiska anekdoter, utan som levt liv.