Bokrecension: Hatet som får klotet att snurra
Till och med i sin egen självbiografi framstår Zlatan som totalt egoistisk, omogen och obalanserad. Just därför vill Christoffer Herberts inte lägga boken ifrån sig.
Berättat för David Lagercrantz
Albert Bonniers förlag 2011
Kärleken till spelet, kärleken till klubben, kärleken till landet, kärleken till blablabla ...
Den största anledningen till att sportbiografier oftast är oerhört trista är att idrottarna gör allt för att framstå i ett positivt sken.
Hjältar som ställt upp för lagkompisarna, nationen och familjen och alltid idrottat med ett större syfte än att tjäna pengar.
Just därför känns historien om Zlatan Ibrahimovic så enormt uppfriskande. Till och med i sin egen självbiografi framstår Zlatan som totalt egoistisk, omogen och obalanserad, snudd på osympatisk.
Zlatan drivs inte av kärlek till något alls. Hela karriären, och följaktligen hela boken, drivs av hat.
Ibrahimovic hatar den svenska skolan för att han får en speciallärare, han hatar de svenska föreningarna för att de skickar ut sina juniorer för att sälja julkalendrar, han hatar de svenska storklubbarna för att de försöker få så mycket betalt som möjligt för sina spelare och han hatar den svenska pressen för att den skojar om hans civilstånd.
Parodisk
Inte heller framgången i proffslivet ute i Europa får honom att sluta hata. Tvärtom. Han hatar grammatiklektioner i främmande språk, han hatar att uppmanas att jobba defensivt, han hatar när han inte får byta klubb precis som han tycker. Och eftersom han inte får göra som han vill i Barcelona hatar han allt vad den klubben står för också.
Medspelare, motspelare, tränare, ledare: alla som inte gör exakt på pricken som Zlatan önskar blir automatiskt fiender. Fredrik Ljungberg, Pep Guardiola, Rafael van der Vaart, Lars Lagerbäck, Oguchi Onyewu, Hasse Borg, Louis van Gaal, Hasse Mattisson, Co Adriaanse, Jonathan Zebina och några hundra till skälls ut enligt noter. Alla tränare som inte använder Zlatan precis som han själv vill inkompetentförklaras.
Självbilden är parodisk. Zlatan slår ner lagkompisar, skallar andra spelare, stjäl cyklar, vansinneskör mot rödljus, ordnar krogslagsmål och kör ifrån polisen i 320 kilometer i timmen – men är bara charmig och oförarglig.
Samtidigt som den ena medspelaren efter den andra hängs ut för att de inte sett tillräckligt glada ut när Zlatan gjort mål.
Går inte att sluta läsa
Någon jakt på sanningen är boken definitivt inte. Direkta sakfel i storyn hittas enkelt och allt beskrivs totalt subjektivt ur huvudpersonens synvinkel, som en 422 sidor lång partsinlaga i en fotbollskarriär Zlatan tycks hantera som en rättegång.
Ändå går det inte att sluta läsa. Tempot är lika rasande som humöret, och den brutala viljan att berätta allt utan att vika en centimeter bäddar för fascinerande läsning. Författaren David Lagercrantz står för ett litet mästerverk. Tangentbordet må vara spökskrivarens, men rösten är omisskännligt Zlatans.
Språket är genuint och lagom grammatikaliskt haltande, utan att det någonsin blir effektsökeri. Det känns helt enkelt som om du tillbringar några timmar väldigt nära en av Nordens största idrottsmän genom tiderna.
En idrottare som du tycker aningen sämre om när du läst sista raden än du gjorde när du slog upp första sidan.
Och ett mycket bättre betyg än så kan en självbiografi knappast få.