Knausgård återupprättar språket
Det viktigaste jag läst på länge, och absolut det viktigaste jag kunde ha läst just nu, skriver Pia Ingström om sin läsning av Karl-Ove Knausgårds romansvit Min kamp 1–6.
Oktober forlag 2011
”Svenske kritikere forelsket i Knausgård” rubricerade norska Dagbladet stolt när Min kamp 6 detonerat i Sverige i realtid på norska. Samtidigt väckte Knausgårds tveksamma kommentarer om sin egen vi-längtan efter Utøya-massakern harm bland hans norska författarkolleger (se Plock & fynd 4.12).
Också den finlandssvenska Knausgård-fanklubben, som i min närhet mest består av kvinnor, läser på och förbereder sig för nästa omgång Knausgård-trivia:
1) Vad heter Knausgårds mamma, som hans rasande farbror anklagar för att förverkliga en vendetta mot ex-makens familj genom sonens författarskap och utgivningen av Min kamp 1?
2) Vilket skurmedel gillar Knausgårds litterära jag bäst att skura badkaret med innan barnen ska bada?
3) Vad är det bokens Karl Ove bär hem på rak arm – medan han skuffar barnvagnen med den andra – för att bevisa för sin djupt deprimerade hustru hur lätt det är att uträtta praktiska saker medan man har hand om tre småbarn: a) ett trädgårdsmöblemang b) en soffa c) en tv-apparat?
4) Vad brukar huvudpersonen göra efter en uppläsning: a) ta en löprunda b) dricka sig berusad c) lägga sig på hotellsängen och gråta?
Fadermord i ord
Norrmannen Karl Ove Knausgård (f. 1968) gjorde i september 2009 skandalsuccé med sin tredje roman, Min kamp 1, en självbiografisk skildring som kretsar kring en fruktad och hatad fars död i alkoholdränkt misär. Samma höst utgavs delarna två och tre, under våren 2010 delarna fyra och fem – sammantaget ”allt” om Karl Ove, hans uppväxt i faderns skugga, hans raglande bildningsgång mot författarskapet, hans känslor av skam och ångest, mötet med Linda, äktenskapet, att själv bli far.
Min kamp 6, avsedd att knyta upp det hela, utlovades tidig höst 2010, uppsköts månad efter månad, och utkom slutligen ett drygt år senare än planerat, i november i år. Och nu får vi ”veta” ännu mera. Vad ”farbror Gunnar” sa – och skrev i rasande mejl till förlaget – när del ett utkom. (”Verbal våldtäkt” var bland det lindrigaste.) Vad som hände med hustrun Linda 2010. (Hon insjuknade i bipolär sjukdom, en period av djup depression följd av en manisk period.) Vad Karl Ove kände, tänkte, gjorde och skrev under tiden.
Mest om det sistnämnda, eftersom det ju är gestalten Karl Ove som författaren Knausgård känner bäst.
Mansynk, språkupprättelse
Jag har hört en svensk väninna beskriva Min kamp 1–6 som ett megautslag av den nya trenden ”mansynk”. Och det etiskt problematiska med att hänga ut sina närmaste genom att göra dem till personer i ett autofiktivt verk har fyllt flera spalthektar i norsk press.
För min personliga del kan jag bara konstatera att jag inte minns när jag senast skulle ha läst något som känts så viktigt och berörande som det här. Inte varje sida är genial, inte varje tanke invändningsfri, och jag kan mycket väl förstå den rasande farbror Gunnar. Men för mig som läsare ter sig romanen ändå som ett ofattbart generöst tilltag, ett ärligt försök att undersöka något universellt viktigt. Och mot ingen – till syvende och sist inte ens mot den skrämmande fadern – är Knausgård så skoningslös som mot sig själv.
Hans textflöde innehåller både det verkligt banala och det storslaget infallsrika. Vägen mellan dem kan ibland te sig tänkvärt kort. Psykiatern och författaren Claes Andersson har i ett förfluget samtal pekat på det som kan vara nyckeln till den knausgårdska textens dragningskraft: att han återupprättar språket i litteraturen.
Språket i bemärkelse psykets grundfunktion av grävande, reflekterande, inringande, tänker jag mig – i motsats till ett signalsmatter av tv-såpa-anpassade repliker och action. Grävande i bemärkelsen subversivt, så att det gräver ut grunden som det språkande jaget står på, och avslöjar nya skikt av upplevelsen, nya känslor, nya associationer inom, bakom och under dem som skenbart redovisas.
Överraskande mycket av det märkvärdiga som försiggår i Knausgårds prosa sker medan jaget står vid balkongräcket och röker, för och hämtar barnen mellan hem och dagis, eller röjer i lägenhetens familjeröra.
Världen utan ”du”
Vardagens kaos eskaleras genom hustruns sjukdom, och här blir författarens självporträtt ett slags Dorian Gray-måleri. Ju längre in i depressionen hustrun går, desto djupare verkar mannens empatiförmåga frysa till – tills vändpunkten inträffar. Det är skakande läsning men tänkvärt för alla som lever med en närståendes sjukdom.
Mitt i boken finns en över 400-sidig avdelning, ”Navnet och tallet”, om nazismen. Om Paul Celans dikt Trångföring och hans språkliga åtagande efter Förintelsen, om Viktor Klemperers studie LTI – Tredje rikets språk (1947, ”Lingua Tertii Imperii”), och om Hitler och hans Min kamp (1925). Om den politiska vilja och kulturella affekt som utnyttjade antisemitismen för att förändra världen.
Om Hitlers och nazismens grundpatologi, som för Knausgård är dess avsaknad av ett moraliskt förpliktande ”du”; en reduktion av världen till ett ”jag” som aldrig vidkänns sina egentliga emotionella bevekelsegrunder, ett ”vi” som blir en massa, och ett ”de” som skall förintas.
Jag har tillbringat väldigt mycket lästid med de sex Knausgård-volymerna under de senaste 20 månaderna.
Jag har läst vissa partier slarvigt eller fel, mina tolkningar av ett och annat avviker i rent häpnadsväckande grad från vissa av mina vänners i K-klubben, och jag är ingen sannolik vinnare i Knausgård Trivial.
Jag tycker inte heller att hans tolkning av den västerländska civilisationens riskscenarier i dag är otadlig. Ekologiska perspektiv tycks förefalla honom helt ointressanta. Då menar jag inte det han gör med skittunnorna på kolonilotten i Malmö utan hur han resonerar om de krafter här och nu som kan driva fram nya ”vi–de”-katastrofer.
Väl använd lästid
Återstår den etiska aspekten av Knausgårds litterära metod – autofiktionen, där ”jag” betyder en person intill förväxling lik verklighetens Karl Ove Knausgård. Det har konsekvenser för en hel massa andra: pappan, hustrun, barnen, släkten, vännerna. Deras reaktioner kan den intresserade läsaren följa i stor detalj i den norska pressen.
För ett drygt år sedan skrev jag en essä där jag försökte reda ut vad som kan sägas om den här genren och det råddiga läsarkontrakt den förutsätter. Nu kunde jag skriva en lika lång text om fadersfigurens förbluffande återkomst i del 6, om Knausgårds sätt att beskriva sina barn – en blandning av respekt, stor kärlek och klinisk praktiskhet – eller om hans oerhört konstfärdiga sätt att växla mellan tidsplanen och mellan konkret och abstrakt ...
Tiden det tog skulle för mig personligen kännas extremt väl använd. Jag kan inte heller tänka mig något som skulle ha varit viktigare och mera givande att läsa i den livsfas och den värld jag i dag befinner mig i, än Min kamp 1–6.
Den svenska utgivningen av Knausgårds Min kamp har kommit till del 3 (Norstedts), som recenserades av Henrik Jansson för en vecka sedan.