Far och dotter löper långdistans
Text: Miika Nousiainen. Regi och dramatisering: Minna Leino. Scenografi och dräkter: Anna Sinkkonen. Ljus, ljud och video: Petri Tarkiainen. På scenen: Jukka Puotila och Marja Salo. Premiär på Omapohja 8.12.
Sport är mer än sport. En hel nations självkänsla kan stiga med ett hockeyguld och sjunka när skidnissar åker fast för plasmaexpanderare. Alla påverkas av vårt lands prestationer i sportsammanhang – vare sig vi vill det eller inte.
Därför kan det vara svårt för vissa att acceptera att Finlands tid som stor friidrottsnation är över – i samma veva ryker ju stenfoten för vår kultur och identitet.
Det finns nämligen en tradition av att använda banvarv som måttenhet och hänföra Paavo Nurmi, Lasse Virén och Pekka Vasala till apostlarna.
En som åtminstone gör det är Jukka Puotilas Martti, fast hans favorit är Kaarlo Maaninka – mannen som tog OS-silver på 10 000 meter i Moskva år 1980 för att senare erkänna att han varit bloddopad under löparkarriären.
Om Marttis besatthet av löpning och om den traditionella finska mansrollens destruktiva drag handlar pjäsen Maaninkavaara på Nationalteatern. ”Er hobby, vår livsstil” lyder Marttis motto när han ger sig in för att träna tonårsdottern Heidi (Marja Salo) i löpning.
Hård filosofi
För att hantera turbulensen i privatlivet utvecklar Martti en hård filosofi som gäller både träning och familjeliv: Mjukhet passar inte män (inte heller kvinnliga idrottare), känslor ska inte uttryckas och för mycket uppmuntran är av ondo. Bäst är att sakligt konstatera ”Ja, det klarade du” efter ett perfekt löppass.
Minna Leino har gjort en förtjänstfull dramatisering av Miika Nousiainens roman I långa loppet (Maaninkavaara) från 2009. Leino, som också regisserar, har plockat guldkornen ur den sympatiska men aningen lösa romanen och skapat en timme och tjugo minuter god och koncentrerad teater. Starten är visserligen lite trevande men snabbt lyfter förställningen. Marttis och Heidis monologer har snyggt snörts samman till en fungerande dialog mellan far och dotter där allvarsamhet snabbt växlar till komik.
Puotila äger fullständigt rollen som Martti. Från att han kliver upp på scenen iklädd blå fleecetröja och med en ful brun gubbväska i handen till att hans tårfyllda ögon försvinner i mörkret när scenbelysningen släcks en dryg timme senare trollbinder han publiken. Också Salo gör ett bra jobb med en mindre tacksam roll. Hon får till nyanser och visar hur Heidi är mer än en skrikig tonårstjej.
Känslomässig kollision
Skådespelarna fyller minsann Omapohjas asketiskt inredda scen. Skratten rullar in när Martti kör sina evinnerliga sportmetaforer och sitt självgoda race.
Spänningen stegras under träningslägret i Maaninkavaara där Puotila och Salo visar hur far och dotter på varsin kontinentalplatta kolliderar med resultatet ett känslomässigt vulkanutbrott. Det är fint spel, eller för att vara trogen de finska underdrifterna: Ja, det klarar de.