Filmrecension: Krigslarmet och stillheten
Tystnaden är ett krigsdrama som rör sig bakom den egentliga fronten. En ambitiös och många sätt annorlunda film om liv och död.
Drama
Manus: Esko Salervo. Foto: Petri Rossi. Musik: Timo Hietala. I rollerna: Joonas Saartamo, Lauri Tilkanen, Ilkka Heiskanen, Joanna Haartti, Terhi Suorlahti, Kari Hakala.
Krig bjuder på många fronter. I inhemska krigsskildringar har man på sistone kunnat notera en tendens att via periferin nalkas dramatiska skeenden. Ett relativt färskt och belysande exempel är Lauri Törhönens Gränsen 1918.
I gränszoner och bakom de egentliga stridslinjerna rör sig också Sakari Kirjavainens Tystnaden (Hiljaisuus) där orten är ett uppsamlingsställe för stupade soldater vilka tvättas och snyggas upp inför den sista resan hem. En uppgift som just Finland i det andra världskriget skötte så pliktmedvetet som möjligt.
Arbetet anförtroddes både män och kvinnor. Många unga lottor gavs uppgiften att tvätta stupade och ofta svårt sargade soldater. Den lilla stab som vi möter i Tystnaden och som befinner sig nära fronten består av fyra män och tre kvinnor. Händelserna utspelar sig vårvintern och sommaren 1944.
Död och stillhet
I dramats centrum befinner sig barndomsvännerna Eino (Joonas Saartamo) och Antti (Lauri Tilkanen) som från stridslinjerna hämtar liken till uppsamlingsstället där Kari Hakalas pastor Hiltunen är chef. Där arbetar även de unga lottorna Siiri (Joanna Haartti) och Jaana (Terhi Suorlahti) och den äldre Kuppari-Miina (Sinikka Mokkila). I truppen ingår ytterligare Ilkka Heiskanens Korpikangas, en före detta medicine studerande som drabbats av mental ohälsa. Han rör sig mellan dröm och verklighet och för regelbundna samtal med de stupade.
Charmören och slarvern Antti är son till en välbeställd handelsman medan Eino kommer från enkla förhållanden. Men han har lovat Anttis far att se till att vännen inte hamnar i farofyllda situationer. Samtidigt som charmören Antti mest ägnar sig åt att uppvakta Siiri, trots fästmö hemma, och åt en förbjuden handel över frontlinjerna.
Dödens närvaro och den stillhet som råder på uppsamlingsplatsen ackompanjeras alltså av mänskliga passioner och reaktioner. Tystnaden försöker inte vara en detaljerad skildring av autentiska händelser utan vill finna ett mer generellt drama om liv och död, vänskap och svek i krigets skugga. Resultatet är inte himlastormande men regissören Kirjavainen och manusförfattaren Esko Salervo har gjort en ambitiös och annorlunda krigsfilm med många komponenter, spänningar och känslostämningar. Även om det vardagliga, psykologiska och metafysiska inte alltid står för en helt lyckad legering.