Här vidgas horisonten
I dansföreställningen The Beast är det främst det överdrivna och kaotiska som tas upp via minnen och erfarenheter i ett scenspråk som ledigt växlar mellan det groteska, humoristiska och alert fysiska.
TentKoreografi, koncept, text och dans: Sanna Kekäläinen. Mediekonst: Sini Haapalinna. Ljusdesign: Heikki Paasonen. Musik: Asian Dub Foundation, J. S. Bach, Nusrat Fateh Ali Khan. Kiasmateatern 30.11.
Sanna Kekäläinens nya solo The Beast – A Book in an Orange Tent är det senaste alstret i en lång och i sitt slag exceptionell serie. De som följt med Kekäläinens produktion länge upptäcker mycket bekant i såväl grepp, stoff som scenframställning. Själv hör jag till dem. Trots det blir jag åter en gång fascinerad av den särartade kraften och intensiteten i Sanna Kekäläinens hejdlösa framfart. Och av tematiken som tangerar basala existentiella frågor på ett sätt som får horisonten att vidgas långt över det sceniska och gör att man bearbetar sin upplevelse även i efterhand.
Sanna Kekäläinen är rätt mästerlig på att integrera konceptualitet och kroppsligt uttryck i sin konst. När betoningen ligger på det kroppsliga uttrycket som en osinlig källa för utforskning, blir hon själv mera en generator än ett filter för de idéer som tas upp. Hon är hela tiden subjekt och protagonist i den sceniska värld som får sina konturer av text, rekvisita och framställning.
I The Beast är det främst det överdrivna och kaotiska som tas upp via minnen och erfarenheter i ett scenspråk som ledigt växlar mellan det groteska, humoristiska och alert fysiska. Ett orange kupoltält står i fokus och fungerar som symbol för tanken om in- och utsida, som i en rad laddade scener sonderas och exponeras ur olika perspektiv. Helheten är rätt omfattande både tids- och stoffmässigt. Eftersom greppet i framställningen hela tiden är så att säga på kornet och estetiken går ut på att det som sker tar sin tid, upplever jag själv både de enskilda scenerna och helheten som komprimerade och koncisa.
Att lyfta fram enskilda teman är rätt vanskligt när perspektiven är så många och ombytliga. Fågeltemat som sägs symbolisera skönhet är ett exempel. Inom ramen för det tangeras det klassiska temat om Leda och svanen för att konkretiseras i en märgfull parningsscen med en designad svart plaststol – en svart svan – för att sedan mynna ut i videoepilogens fågelformade vattenpipa.
För The Beast har Sini Haapalinna gjort en massiv medieinstallation som speglar både vårt kollektiva minne och den splittring vår erfarenhetsvärld i dag kännetecknas av. Några av videorutorna låter världspolitik och naturkatastrofer flimra förbi medan Sini Haapalinna på scenen själv framställer en instant-bildkavalkad som mynnar ut i den rätt rofyllda vattenpipsbilden.