Finland ville ha stabilitet, Baltikum förändring
Det finns böcker som tvingar läsaren att börja rannsaka sina egna minnen och känslor. Kanske lite oväntat har veterandiplomaten Jaakko Blombergs bok Vakauden kaipuu, kylmän sodan loppuminen ja Suomi just den effekten på recensenten.
Sakprosa
WSOY 2011
Boken är inte särskilt välskriven, den är alldeles för tjock (696 s.), den är bristfälligt redigerad och den innehåller knappast någonting nytt.
Men vissa historiska perioder är helt enkelt viktigare och mera känsloladdade än andra. Förmågan att med ”tjänstemannamässig” saklighet gå igenom vad som hände under det kalla krigets slutskede i Europa och i Finland är en stor förtjänst i ett land där närhistorien tenderar att bli ett slagträ i stället för en bas för självförståelse.
Att, som förlaget gör, kalla boken för ”en utrikespolitisk thriller sedd med den invigdes ögon” är för mycket lovat. Material för en thriller finns nog i boken, men Blombergs talang lutar inte åt deckarförfattarens. Vad verket innehåller är just material, alldeles för långa citat från promemorior, tal, uttalanden.
”Petnoga hårklyverier”
I bokens första del går Blomberg igenom storpolitiska händelser under kalla krigets slutskede, åren 1989 – 1991. Huvudpersonen är föga överraskande och de viktigaste skådeplatserna är Berlin, Moskva och Baltikum. Murens fall, Estlands sjungande revolution, Gorbatjovs farliga balansgång mellan förnyare och konservativa är höjdpunkter i berättelsen.
Blomberg ger bakgrunden till de finländska utrikespolitiska aktörernas agerande. Den är nödvändig att förstå – eller komma ihåg – den kontext i vilken Finland försvarade sina nationella intressen. Jag kan föreställa mig att detta kan vara hårresande läsning för yngre generationer.
Den andra delen, åren efter kalla kriget och Finlands väg till EU-medlemskapet, är inte lika dramatisk som första delen och Blomberg gör det inte heller lätt för läsaren att orka följa med.
En självutplånande diplomat
Som chef för utrikesministeriets politiska avdelning befann sig Blomberg i händelsernas centrum och var med om att forma Finlands linje.
Läsarens förväntningar är höga, inte minst hos en före detta journalist som under dessa tider deltog i presskonferenser och internationella möten och försökte ta reda på vad rikets utrikespolitiska ledning och höga UM-tjänstemän planerade.
Den som under de senaste åren har läst gamla diplomaters alster kan förstås vara misstänksam: har vi här ännu en gång en memoarbok i vilken någon bitter excellens berättar om sig själv och sina bravader, som andra, särskilt kollegerna, inte förstod att uppskatta tillräckligt? Sådana dåligt skrivna, efterkloka, tjatiga böcker har det utkommit alldeles för många av.
Jaakko Blombergs bok hör definitivt inte till denna genre. Tvärtom blir läsaren besviken över att skribenten inte ens nu, två decennier senare, berättar någonting om sig själv och vad han kände i centrum av dessa emotionellt laddade händelser. Aktören Jaakko Blomberg kommer fram endast genom otaliga promemorior, uttalanden, offentliga tal.
Blomberg behöver inte framhäva sin egen roll, alla vet att han var en av ministeriets mest uppskattade och inflytelserika tjänstemän efter Kekkoneneran. Efter att ha kommit till UM som ung ”vänsterradikal” under Kalevi Sorsas ministertid, började han mer och mer smälta sig i den färglösa, lågmälda utrikesbyråkratin. Att Blomberg fortfarande är ett hatobjekt för vissa utrikespolitiska skribenter är en del av hans yrkesroll.
Presidentens ensak
Mauno Koivisto är vid sidan av Michail Gorbatjov bokens andra huvudperson. Den ”unga” Sovjetledaren hade åtagit sig att förändra och reformera det vacklande kommunistväldet, den något äldre finske presidenten såg stabiliteten som den bästa garantin för sitt lands självständighet och välfärd. Att denna strävan ställde honom i ett motsatsförhållande till de små baltiska ländernas politik var oundvikligt.
Utrikesministeriets uppgift var att följa med och analysera utvecklingen samt stödja presidenten, som ännu på den tiden suveränt ledde rikets utrikespolitik. Koivisto sade sig vara redo att minska presidentens makt och betona parlamentarismen. Paradoxalt nog, använde han sina utrikespolitiska befogenheter till fullo.
I Finland hade man under årtionden lärt sig att utrikespolitiken minsann inte var något för utomstående. Även under Koivistos tid var det suspekt om ordföranden för riksdagens utrikesutskott var alltför aktiv. Inte ens utrikesministeriet informerades om alla kontakter som presidenten hade med grannlandet. Blomberg beskriver tre gånger, nästan ordagrant på samma sätt hur president Koivisto den 12.9.1991 tog kontakt med Gorbatjov via Felix Karasev, utan att informera UM. Det gällde ett ömtåligt ärende, att ersätta den tidigare så heliga VSB-pakten med ett nytt avtal.
Denna episod avslöjar inte bara förlagets slarviga redigeringsarbete utan också hur sårad Blomberg blev när han flera år senare fick veta om saken. Att vår statsledning av praktiska skäl använde den s.k. partilinjen var känt. En intressant detalj i Blombergs bok är beskrivningen om de spänningar som uppstod inom det sovjetiska utrikesministeriet (MID) då det blev åsidosatt.
Koivisto Gorbatjovs springpojke?
Våren 1991 cirkulerade en skämtteckning i den europeiska pressen, ursprungligen publicerad i den norska tidningen Verdens Gang. Michail Gorbatjov serveras en biff, formad som Litauen. Den stora fula servitören ser ut som Brezjnev och den lilla fula hunden vid Gorbatjovs fötter har Mauno Koivistos ansikte.
Estlands senare statminister Edgar Savisaar skrev senare i sina memoarer att hans uppfattning var att Koivisto från Moskva hade fått uppdraget att hindra Baltikums och särskilt Estlands självständighet. Danmarks utrikesminister Uffe Ellemann-Jensen anklagade Finland för att motverka Nordens gemensamma politik gentemot Baltikum. Också i hemlandet höjdes röster mot Koivistos kyliga Baltikum-politik. Helsingin Sanomats chefredaktör Simopekka Nortamo skrev att ”nu måste pressen reparera de fönsterrutor som landets utrikespolitiska ledning har slagit sönder”.
Det fanns säkert få i Finland som “objektivt” och känslolöst kunde iaktta balternas frihetskamp och sovjettruppernas hårda tag. Detta gällde såväl journalister som tjänstemän och politiker. De sistnämnda, allra minst presidenten, kunde inte visa sina emotioner offentligt. Det var helt uteslutet att en enskild UM-tjänsteman skulle ha gett utlopp för egna tankar som hade avvikit från den officiella linjen.
De finska diplomaterna hade under kalla kriget – inte så sällan mot bättre vetande – lärt sig att använda den officiella VSB-jargongen även vid informella sammankomster. Det samma gällde majoriteten av politikerna. Det värsta var, enligt Jaakko Iloniemi, att politikerna hade börjat tro på denna liturgi. Folket (och försvarsmakten) visste precis från vilket väderstreck den eventuella aggressionen kunde väntas, men t.ex. på försvarskursens övningar nämnde man aldrig Sovjetunionen vid namn. I Finland var fienden en abstraktion medan fienden i krigsspelen på motsvarande kurser i Sverige självklart var Sovjetunionen och dess allierade.
Den danska verbala tapperheten
En stor del av finländarna, kanske t.o.m. majoriteten ansåg att vår president borde ha visat mera medkänsla mot balterna. Själv skrev jag kritiska artiklar om Koivisto i tidningen Demari. Som korrespondent för ett par nordiska tidningar lyckades jag kasta bensin i elden genom att skriva en helsidesartikel om vår president i den danska tidningen Det Fri Aktuelt. Textens utgångspunkt var Finlands irritation mot Danmark och Uffe Ellemann. Koivisto hade nyligen konstaterat, att det var lättare för Finland att samarbeta med de centraleuropeiska länderna och stormakterna än med Norden.
I artikeln beskrevs också den kritik som Koivisto hade fått hemmavid: ”Kun ganske få i Finland har sagt, att praesidenten tager fejl, når han påpeger, hvor viktigt det er for et lille land att have gode relationer til stormagtnaboen. Men spörsmålet er snarere: er det virkelig nödvendigt at udtrykke sig så klodset.”
Min artikel väckte överraskande stor uppmärksamhet (och viss irritation i presidentens kansli). Den citerades så väl i talarstolen i det danska folketinget som i tidningar och tv: Tänk att finnarna har mage att kritisera vår utrikespolitik.
”I tant Natos famn”
I Finland var känslorna lika upprörda över att just Danmark och dess arrogante utrikesminister var så stor i truten och kritiserade Finlands försiktiga linje.
”Finns det något mera beundransvärt än den danska verbala tapperheten i tant Natos famn”, löd tidigare stats- och utrikesminister Kalevi Sorsas ironiska kommentar.
Även i Norge var man kritisk mot Finlands agerande. Svenskarna förstod dock för det mesta Finlands position lite bättre än norrmännen och danskarna. De måste ha känt till vårt dubbelspel – själv hade de sitt långtgående dolda samarbete med Nato. Det rörde sig om “den dolda alliansen”, så som Mikael Holmström rubricerade sin mycket sakkunniga och grundliga bok som utkom i våras.
Naturligtvis var det en onödig och nästan löjlig bagatell att två små nordiska länder, Finland och Danmark, råkade i luven på varandra mitt i den världspolitiska turbulensen i vilken de båda var åskådare. Det glömda Baltikum däremot hade plötsligt fått en världspolitisk roll. Nu eller aldrig, var devisen. Balterna behövde stöd, inte överlägsna råd.
Det kalla krigets realiteter
Den sluge Gorbatjov dansade på lina mellan de konservativa krafterna och förnyarna – och föll. Sovjetunionen rasade ihop – någonting som Gorbatjov beklagar ännu i dag. De baltiska ledarna spelade ett högt spel och vann.
Efterklokt kan man fråga om vår president var alltför försiktig med sin ”realpolitik”. Blomberg visar att slutresultatet blev bra. Precis som de baltiska länderna använde Finland det plötsligt öppnade ”window of opportunity “. För vår del innebar detta att vi blev av med bestämmelserna från fredsavtalet i Paris och den föråldrade VSB-pakten och kunde bli en fullvärdig medlem av den västliga familjen.
Man kan anklaga Koivisto för att han stödde Gorbatjov på balternas bekostnad. Men på samma sätt kan man kritisera andra västliga ledare. När George Bush inte var redo att stödja Litauens självständighetsdeklaration, kallade Vitautas Landsbergis situationen för “det andra München”, med hänvisning till eftergifterna för Nazityskland år 1938. Lika kalla mot Baltikum var Helmut Kohl och François Mitterrand. De förordade kompromisser med Moskva.
För Finlands statsledning var situationen pinsam, farlig, till och med traumatisk. Att öppet stödja Baltikums självständighetssträvanden hotade stabiliteten och den stegvisa demokratisering som Gorbatjov försökte åstadkomma i Sovjetunionen. Man resonerade att om balterna går för långt och för snabbt, kan reaktionen vara att de reaktionära krafterna i Sovjet tar över – med alla negativa konsekvenser också för Finland. VSB-pakten var i kraft, sovjetiska divisioner fanns nära östgränsen.
Visst kunde man visa överdriven försiktighet, som när Paavo Väyrynen ensam bland de nordiska utrikesministrarna i augusti 1991 vägrade kalla Janajev-juntans kupp för kupp. Den finska besserwisser-attityden ledde även till dumheter, så som generallöjtnant Gustav Hägglunds helt onödiga uttalande 1990, att den finska VSB-pakten kunde passa de baltiska länderna och att en förutsättning för deras självständighet var att Sovjetunionen fick behålla sina militärbaser där.
Att utvärdera Finlands agerande under det kalla kriget med 2010-talets ögon och utan hänsyn till dåtida realiteter är dock ohistoriskt och oärligt. Visst förstod Jaakko Blomberg liksom hela den finska utrikespolitiska eliten, att Baltikum var ockuperat och att grannen var en kommunistdiktatur.
Men skulle det ha varit i rikets intresse att den ansvariga ledningen hade uttryckt sig som t.ex. Carl-Gustav Lilius, hur viktigt det än var att också sådana röster fanns?
Skribenten är fil.dr (Oslo universitet), tidigare journalist och kulturchef vid Demari samt kulturråd vid Finlands ambassad i Stockholm 1997-2003.