Sport, siffror och passioner
Kring baseball, Amerikas nationalsport, kretsar filmen Moneyball. En mycket vinnande historia som är innovativ men ändå välkänd.
Siffror och statistik är och förblir vitala komponenter i sportsammanhang. Sporten är en gång för alla förknippad med magiska siffror och rekord men dessa står ju ändå för förfluten tid och för nånting fullbordat. Kan man med hjälp av statistiken även påverka framtiden och nå framgångar på spelplanerna?
Moneyball är sannsagan om det kaliforniska laget Oakland Athletics som spelsäsongen 2002 införde nya metoder i Major League Baseball. Tillika är den berättelsen om en eldsjäl: lagets general manager Billy Beane, stiligt tolkad av Brad Pitt, som orubbligt tror på sina revolutionerande idéer.
En vändpunkt för klubben
Klubben hade redan säsongen 2001 sensationellt nog nått slutspelet i American League men framgången ledde till att stormrika klubbar roffade åt sig tre av lagets nyckelspelare. Med sin oansenliga budget känner sig Oakland som en organdonator men klubbens grånade talangscouter försöker ändå på konventionell väg finna ersättare med potential. Billy Beane kommer emellertid på andra tankar efter att ha stiftat bekantskap med den unge Peter Brand som blir hans rådgivare.
Brand (Jonah Hill) är den vid Yale utbildade fetlagde och timide siffernissen och datanörden som troligtvis aldrig hållit ett baseballträ i sin hand men som läser spelet i ett nytt statistiskt ljus (sabermetrik, härlett från Society for American Baseball Research) som betonar mindre synliga men ändå objektiva fakta som bidrar till poänggivande insatser. Så börjar Beane med hjälp av Brand och hans laptop rekrytera billiga spelare, ofta gröngölingar och föredettingar, som inte alls verkar spektakulära men som har statistiken på sin sida.
Klubbens traditionella hjärntrust tror inte ett skvatt på metoden och tycks till en början få vatten på sin kvarn då Athletics råkar ut för det ena nederlaget efter det andra. Men vändpunkten kommer. Laget slår nytt rekord i American League genom att vinna 20 matcher i följd. Även om det inte räcker till serieseger och slutspel.
Bennett Miller, som debuterade med den fina Capote (2005), har regisserat detta elektrifierade drama som mestadels utspelar sig i klubb- och omklädningsrum, inte så mycket på spelplanen.
Michael Lewis bestseller från 2003 adapterades först av manusförfattaren Steven Zaillian (Schindler’s List) och sedan på nytt av Aaron Sorkin (The Social Network), efter det att Steven Soderbergh hoppat av som regissör.
Mer känslor än analyser
Trots alla siffror träder det mänskliga och mytiska i förgrunden. Pitts Billy Beane är en man anfäktad av sina privata demoner. Under matcherna befinner han sig i omklädningsrummet eller sitter vid radion. Det aktuella skeendet interfolieras ständigt med minnen från hans aktiva år då han ansågs som ett verkligt fynd och valde ett lukrativt proffskontakt framom ett stipendium i Stanford. Men som spelare blev han aldrig stor. Inte helt omotiverat ser många i klubben hans revolutionära metoder som en personlig krigsförklaring mot det gamla system som en gång svek honom. Sin milda sida får den frånskilde Beane främst visa upp i scenerna med tonårsdottern (Kerris Dorsey).
Pitt sekunderas ypperligt inte bara av Jonah Hill utan även av den alltid lika kameleontiska Philip Seymour Hoffman, lagets rutinerade coach som hamnar på kollisionskurs med managern.
Som i The Social Network gäller det ändå mer mänskliga känslor och reaktioner än analyser och teorier. Trots att Moneyball är en betydligt mer romantisk framgångssaga än den moraliskt något ambivalenta Facebook-filmen.
Sist och slutligen behöver man inte överdriva det nya och revolutionerande i storyn som trots allt spinner vidare på den amerikanska sportfilmens bästa traditioner och formar sig till en berättelse om passioner och tro, om ”the underdog” som trotsar alla odds.
Inte skiljer sig filmen alltför mycket från Miracle (2004), sannsagan om coachen Herb Brooks som ledde USA till OS-guld i ishockey 1980. Eller, för att peka på ett europeiskt exempel, Undret i Bern (2003) där Sepp Herberger lotsade Tyskland till sensationell seger i fotbolls-VM 1954.
Fortfarande befinner vi oss på drömmarnas oförutsägbara fält, kanske rentav på ett plan som även kan tilltala personer som inte annars mobiliserar någon större entusiasm för sporten och spelet.