Filmrecension: Risto och den stora rollen
I inhemska komedin Risto reduceras komiken till den enkla och torftiga sketchens nivå men när karusellen sedan kommer i gång kan man skönja konturerna av en mer genomtänkt svart fars.
Tuomas Summanen har regisserat komedin Risto, en av dessa inhemska filmprodukter som tar avstamp i den enkla tv-underhållningen. Därifrån anländer så gott som hela gardet och även den fiktiva storyn är förtöjd vid underhållaren Risto Kaskilahtis verkliga gestalt. Nu vill filmen kanske ändå gå ett steg längre och i farsens form även satiriskt kommentera detta slag av folklig underhållning och det kändisskap som den medför.
Risto Kaskilahti spelar den populäre entertainern som med sin medverkan i serien Kotilaiset helt gått hem hos folket. Ändå är han lite orolig över framtiden. Risto som skaffat sig en ny och ung hustru (Krista Kosonen) vet inte hur länge han kan rida på popularitetsvågen.
Så en dag är olyckan framme i inspelningsstudion där Risto träffas i huvudet av en gigantisk strålkastare. Den leder till totalförlamning men också till mycket annat. Facit är en furstlig skadeersättning, massiva sympatiyttringar, insamlingar och donationer. Nu kan alla lån återbetalas och hustrun kan förverkliga sig själv som konstnär.
Men efter en tid inträffar miraklet. Lemmarna får liv igen och en dag är Risto helt frisk. Då ställs han inför ett nytt problem. Vore det ändå skäl att suga på karamellen och inte avslöja sanningen? Enligt hustrun skulle den äventyra såväl den stabila ekonomin som Ristos popularitet. Efter en viss tvekan finner sig aktören i att spela sitt livs stora roll som invalid. Samtidigt som han i hemlighet gör sina regelbundna joggningsrundor.
Även andra kockar bidrar till soppan. Risto har en av tvångsföreställningar anfäktad galen småkusin (Aku Hirviniemi) som tror sig vara stor skådespelare och vill att Risto ska hjälpa honom på traven. Hans flickvän (Elena Leeve) tror att hon är utrustad med helbrägdagörarens gåvor. I vassen lurar dessutom Jaakko Saariluomas journalisthyena från skvallerpressen medan Ristos son (Jarkko Niemi) från det tidigare äktenskapet är hemligt förälskad i sin unga styvmor.
Ofta reduceras komiken till den enkla och torftiga sketchens nivå men när karusellen sedan kommer i gång kan man skönja konturerna av en mer genomtänkt svart fars. Om sensationspress och kändiskult och med makabra inslag à la Arsenik och gamla spetsar. Men det hade krävt ett bättre bild- och rytmsinne i en mer artikulerad filmatisk form.