Filmrecension: Poliser i mörk barnvardag
Det är en dyster vardag som introduceras i franska filmen Polisse, om en ung generation med helt andra moraliska värderingar. Filmen som vann juryns pris i Cannes detta år.
Drama
Aktrisen och regissören Maïwenn Le Besco har dramatiskt rekonstruerat det dagliga arbete som utförs av den franska polisens barnskyddsenhet i Paris. Förödmjukade och förvirrade barn som råkat ut för pedofili, incest och misshandel eller tvingats till kriminalitet. Hemlösa invandrarbarn som hamnat på gatan. Den franska titeln imiterar många barns sätt att skriva ordet police, som dessutom redan var namnet på Maurice Pialats film från 1985.
Regissören har gjort grundliga fältstudier för sitt drama som med sin reportagestil och snabba rytm står pseudodokumentären nära. Filmen går från fall till fall utan att egentligen följa upp ett enda och avvakta själva domslutet. Det är inte en uppgift för polisen som här består av ett etniskt brokigt team på 11 personer inkluderande många kvinnor. Regissören ses själv som fotografen Melissa som fått i uppgift att dokumentera enhetens arbete.
Det är verkligen ingen avundsvärd vardag som möter dessa frustrerade poliser som arbetar under ständig stress och med nerver spända till bristningsgränsen. I själva verket reagerar de ofta med sinnesrörelser på gränsen till det hysteriska. Ständigt drabbar de ihop med varandra och med sina överordnade. Dessutom behandlas de misstänkta vuxna nog så bryskt under förhören.
Även polisernas privatliv tycks vara en enda röra av skilsmässor och snedsprång, burn out och allmän angst. Som motgift verkar humorn. I en överraskande scen exploderar förhörsledarna av skratt då en ung tonårsflicka berättar att hon utfört ett s.k. ”blow job” för att återfå sin stulna mobiltelefon. ”Det var ändå en Smartphone”, förklarar hon.
Onekligen har regissören så mänskligt som möjligt velat greppa denna dystra verklighet som ofta bjuder på komplicerade och motstridiga fall där vittne kan stå mot vittne. Och som i fallet flickan och mobiltelefonen pekar på en ung generation med helt andra moraliska värderingar. Mellan raderna kan man även läsa in en kritik av polisernas förhörsmetoder och mentala beredskap. Polisse är episodisk och fragmentarisk, ofta skrämmande och hjärtskärande utan att vara helt övertygande.