Bokrecension: Alf och Ralf river och bygger
När Alf och Ralf river en gammal kakelugn, för att sen bygga upp den på nytt, blir resultatet en riktigt bra bok.
Prosa
Ellips 2011
När en senmodernistisk poet som heter Ralf skriver en berättelse om poeten Ralf och muraren Alf som tillsammans river en fin gammal kakelugn, ger den ett nytt innanmäte och bygger upp den igen finns det skäl att misstänka att han har en räv bakom örat (idiomatiskt uttryck, se Magnetmemoarerna s. 55, not 103: 2). Då blir vi kanske oroliga: måste vi nu tolka det lästa som ännu en påhittig meta(prosa)dikt om hur man tar isär och återanvänder traditionen? En skylt som säljer skyltar, en ugn som inte värmer?
Nej, det måste vi inte, åtminstone inte om vi inte råkar vara språkmaterialistiska poesikritiker! Visserligen handlar Ralf Andtbackas fina berättelse Magnetmemoarerna lika mycket om språk och poesi som om kakelplattor, men allra mest handlar den om att finnas till och förnimma världen genom intellekt, sinnen och språk.
Alf och Ralf plockar isär ugnen, tvättar kaklen, bär bort gammalt bruk och blandar nytt och sätter ihop ugnen igen. Ibland kommer hjälpkarlarna Omikron [sic] (orig. sicut, se Magnetmemoarerna s. 24, not 46), Erling och Roy för att snickra eller måla. Kaklen är sköra, vissa måste bytas och Ralf oroar sig för slutresultatet, men när slutspacklingen och avtvättningen är gjorda är det fint.
Avvägar, krokvägar ...
De två figurerna vid sitt arbete kan leda tankarna till gamla stumfilmskaraktärer. Det är inte fel – efter arbetsdagen ägnar sig Ralf med sin fru åt att titta på gamla stumfilmer och kommentera dem. Att Andtbacka är musiknörd vet vi sen tidigare och nu förstår vi att han vet mycket om film också. Sakkunniga och intressanta kortessäer om stumfilmens estetik och aktörer flikas in i kakelugnens tillkomsthistoria och skapar så balans mellan ande och materia. Ett tredje element i boken är diktsviten ”Magnetmemoarerna” som Ralf arbetar på men sedan överger. Den ger anledning till en fin bild av det upprepningstvång diktaren känner inför språket – han likställs med de magnetdrivna ballerinorna i en speldosa – där kärleksfullheten i utförandet mer än väl tar ut det trivialiserande draget i själva jämförelsen. Dessutom ingår dikter ur sviten i berättelsen.
Magnetmemoarerna är helt enkelt späckad med material – i själva berättelsen, i dikterna, i de noter som hör till den, i deras undernoter och under-undernoter. Texten kryllar av litterära allusioner och ostentativa hänvisningar till sig själv. Boken gestaltar ett slags distraktionens poetik, som inte är bara en poetik utan ett sätt att vara. Som när Ralf och hans fru tittar på Dr Caligaris kabinett, en film de känner så väl att de kan försumma storyn och ”igen förlorar sig i detaljer som de lutande, vilt roterande karusellerna på nöjesfältet i Holstenwall”. För den som vet något och har lite reflexionsförmåga är vägen aldrig rät, världen aldrig sluten eller endimensionell. Avvägar, krokvägar, tankevägar dyker upp överallt, i språket som i omgivningarna. Magnetmemoarerna sätter en ära i att följa så många som möjligt av dem.