Bokrecension: Den flerspråkiga får mest
Det är en lättnad att veta att man inte är ensam om sin språkliga osäkerhet och otydliga identitet, skriver Eva Odrischinsky på tal om höstens tvåspråkiga bok om att leva och verka på flera språk. Men ett tag får hon också lust att slänga antologin i väggen.
ANTOLOGI
Schildts 2011
Den som vuxit upp i ett tvåspråkigt hem, inom en etnisk minoritet och dessutom bosatt sig utomlands, känner igen sig i Både och, sekä että. Den tvåspråkiga antologin lyfter fram den flerspråkiga människans erfarenhet i Finland, som den uttryckts i litteraturen. Många finländska författare, och finska författare i Sverige, har vacklat mellan olika språk och varit oförmögna, eller ovilliga att hålla dem isär.
I en engagerad text om Elmer Diktonius ansluter sig Kristina Malmio, antologins redaktör tillsammans med Heidi Grönstrand, delvis till Jörn Donner, som undrar om Diktonius ”uppfinningsrikedom och säregna bildspråk hade att göra med osäkerhet”. Apropå Diktonius ställer Malmio också en av antologins viktigaste frågor: ”Betyder tvåspråkighet kluvenhet eller samtidighet?”. Agneta Rahikainen för sin del påvisar att Edith Södergrans unika idiom, ”södergranskan”, också var ett resultat av språklig orenhet och styvhet, inflytande från hennes bästa språk, tyska, samt hennes och moderns språkliga isolering i Raivola.
Det mest gripande och underhållande exemplet på fler- eller blandspråkighet är den under storfurstendömet Finlands sista decennier populära, sedermera bortglömda författaren Jac. Ahrenberg, här inlevelsefullt presenterad av Julia Tidigs.
Den färgranne Jac. A. hade vuxit upp i Viborg, där var bildad person väntades kunna röra sig ”på de fyra”, det vill säga behärska finska, svenska, tyska och ryska. Det är osäkert om Ahrenberg visste vilket hans modersmål var.
Det finns såna mänskor. Som liksom huvudpersonen i Ahrenbergs novell "Utan modersmål" saknar ett privilegierat, självklart förhållande till ett enda språk, som talar rotvälska. Ahrenberg själv blev själv hårt åtgången på grund av sitt ”inkorrekta” språk, viborgssvenskan, som låg alltför långt från normen.
Kapitlet om Ahrenberg ger också en bild av hur mycket kraven på språklig korrekthet skärpts mellan 1800-talets slut och 1920-talet, då en kraftigt redigerad, postum upplaga av Ahrenbergs verk gavs ut.
Vid det laget hade oron för att svenskan i Finland skulle växa isär från sverigesvenskan ökat och renhetsivern kommit i gång. Samtidigt började det krävas att en författare skulle välja ett språk och en kultur och hålla sig till dem.
Kersti Bergroth, författaren till ungdomsböckerna om Eva/Eeva, kringgick på ett originellt sätt enspråkighetskravet. Hennes språkliga förhandling beskrivs av Heidi Grönstrand i bokens första del, där också texterna om Ahrenberg, Södergran och Diktonius ingår.
Anpassning och uppror
Finlands etniska minoriteters balansgång mellan anpassning och uppror utgör ämnet för bokens andra del. Simo Muir jämför den okända judiska 1900-tals författaren Jac Weinsteins svenska och jiddischspråkiga produktion, framför allt hans självironiska revyer. Kadriye Bedretdin berättar om två begåvade tatariska amatörförfattare som producerat mängder med litteratur på sitt eget språk. Romernas musiktradition, motsvarigheten till andra minoriteters litterära produktion, diskuteras av Kai Åberg. Vuokko Hirvonen ger en inblick i den samelitteratur som kommit till sedan 1970-talet på finska, svenska och same. Unga, delvis välkända sverigefinska och tornedalska författares syn på sin flerspråkiga verklighet och deras språkliga strategier analyseras av Satu Gröndahl.
Bokens tredje del, "Frihet, rörlighet och allvärldens språk", kopplar på ett intressant sätt ihop skribenter och ämnen. Den ursprungligen tvåspråkiga tjeckiska litteraturvetaren, Jan Dlask, som tydligen behärskar också finska och svenska, skriver på svenska om Henrik Tikkanens överklassbakgrund som förutsättning för hans avspända förhållande till de inhemska språken. Zinaida Lindéns dubbla marginalitet – som rysk emigrantförfattare som skriver på svenska i Finland – analyseras på finska av Tintti Klapuri. Kristina Malmio diskuterar flerspråkighet i Emma Juslins, Marianne Backléns och Malin Kiveläs romaner. Hon påtalar hur mycket toleransen för främmande språkinslag, i dialog såväl som berättarröst, ökat sedan Kim Weckströms slangbemängda Sista sommaren kom ut 1996. Avsnittet och hela boken avslutas med den slovakiska invandrarförfattaren Alexandra Salmelas personliga essä om hur hon som vuxen tillägnat sig finskan och kämpar för att inte helt förlora sitt modersmål som känns allt avlägsnare.
Bokens kapitel kommunicerar sinsemellan och uppbyggnaden i sig föder associationer. Men det är texterna om författare hos vilka språken inte går att skilja åt, hos vilka de är ohjälpligt sammanflätade, som kommer två- eller flerspråkighetens kärna närmast. Alla kunde inte, som Kersti Bergroth, mitt under medborgar- och språkkriget dessutom, skriva antingen på svenska eller finska och sedan översätta sina egna texter till det andra språket. Som om finskan inte fanns när hon skrev på svenska och vice versa.
Språk och makt
Antologin tar upp frågan om språkets makt ur olika synvinklar. Språket brukas som politiskt maktmedel, men en författare kan också behärskas av språket, av dess inneboende kraft. Och vad betyder det att behärska ett språk? Betyder det enbart att man, i svenskans fall, behärskar högsvenskan, förmår hålla den ren från dialektala eller främmande inslag? Och hur är det? Förknippar man inte språklig renhet med rasrenhet?
Och när frågan om ras nu kommit på tal vill jag rekommendera att läsaren hoppar över författaren Aarne Nevanlinnas essä, "Monikielisyyden kääntöpuolia", som inleder antologin. Den återupplivar tron på raser. Helt ovidkommande talar Nevanlinna om ”finskbesläktade raser” och den” judiska rasen”, och förebrår sistnämnda för att ha byggt sitt land, Israel, på ”rasliga” grunder. Även USA och konstigt nog danskarna, får sig en näpst, förstnämnda för kulturimperialism, sistnämnda för självgodhet.
Jag förstår att redaktörerna velat ge antologin en färggrann inledning, precis som Alexandra Salmelas personliga text avslutar den. Den över 80-årige Nevanlinna hade kunnat tillföra boken ett långt, självupplevt perspektiv på ”flerspråkighetens avigsidor”, som essän påstås handla om. Som det nu är ger den läsaren bara lust att slänga hela antologin i väggen.
En del av texterna är på svenska, andra på finska. Den som förstår båda språken får mer ut antologin än den som förstår bara ett. Den tvåspråkiga får mest.