Bokrecension: Massbilismen vid vägs ände
Bilen slukar inte bara resurser, den påför också ett visst tänkesätt. Den representerar en tro på självständig rörelsefrihet, “automobilitet”. Mikael Brunila har läst en pamflett som synliggör trafikmaktordningen.
SAKPROSA
Korpen Koloni 2011
Trafik är alltid organiserad enligt ett system, en ordning. Ordningen innebär bruk av makt, vissa färdmedel premieras över andra. Trafik, makt och ordning: Trafikmaktordningen?
Ja, så heter en snärtig liten pamflett utgiven av Planka.nu, en svensk grupp som arbetar för avgiftsfri kollektivtrafik. Namnet är också ett ord som öppnar för en bred analys av våra liv i trafiken.
Grundtanken är följande: Den rådande trafikmaktordningen har inrättat en hierarki mellan olika färdmedel. Högst av alla står bilen. Massbilismen är symbol för individuell frihet men kräver ändå oerhörda samhälleliga insatser i form av bränsle, vägar och parkeringsplatser.
Tusenfaldig tidsyta, icke-plats
Bilen slukar inte bara resurser, den påför också ett visst tänkesätt. Den representerar en tro på självständig rörelsefrihet, “automobilitet”. Normen för trafikplanering blir maximal rörelsefrihet, vare sig det handlar om bilar, flyg eller höghastighetståg.
Men automobiliteten är en paradox. Bilisten är nämligen sin egen värsta fiende. Ju flera bilar, desto mera trängsel. Automobiliteten går upp i rök (CO2, N2 och H2O närmare bestämt) och ytterligare satsningar för ökad bilism blir nödvändiga.
Medan bilen är ett privat rum, är kollektivtrafiken tvärtom social. Varje bilist är i vägen för varje annan bilist, medan kollektivtrafiken bara blir bättre ju fler som använder den.
Bilen är minst lika destruktiv parkerad som i rörelse. Bilister upptar i snitt en tusenfaldig tidsyta (den tid då en yta används) gentemot kollektivtrafikanter. Varje ny parkeringsplats förstör en existerande plats och skapar i stället en “icke-plats”, en plats som kunde vara var som helst och med endast två lägen inprogrammerade: ledig eller upptagen.
Bilsamhället är också ytterst funktionsseparerat: folk ilar mellan hem, arbete, tjänster och fritidssysslor. Eftersom alla väntas vara mobila kan viktiga tjänster läggas på avstånd. Men valfriheten sträcker sig bara till de som har råd. Bilister är nämligen inte bara främst män utan också medelklass. De kan välja mellan allt mer utspridda tjänster, medan andra får nöja sig med det närmaste som står till buds. Trafikmaktordningen gör inte bara skillnad mellan bil och buss, utan även mellan folk och folk.
Pläderar för tillgänglighet
I stället för maximal rörlighet så pläderar författarna till Trafikmaktordningen för maximal tillgänglighet, “ett samhälle av närsamhällen”. Avståndet till viktiga tjänster skall minimeras liksom antalet onödiga resor.
Resonemanget i Trafikmaktordningen är sammannystat med ett brett fält av filosofiska och samhällsvetenskapliga överväganden. Massbilism och trafikmakt är intimt sammankopplade med frågan om vilket samhälle vi vill ha.
Det stundande oljekrönet (eller egentligen "peak everything", krönet på allt) ifrågaställer de fysiska premisserna för fortsatt massbilism. Samtidigt är trafiken kopplad till människors lycka: folk som pendlar eller bor vid livligt trafikerade gator är i snitt olyckligare än andra människor.
Frågan om massbilism är en totalitet. Trafikmaktordningen påvisar det på ganska få sidor. Boken är en rättfram stridsskrift i fickformat, perfekt läsning för att odla bilhat under resor i kollektivtrafiken.
Oljekrönet, enligt den filosofisk-samhälsvetenskapliga tidskriften Gläntas Framtidslexikon: Ekonomisk-historisk tidsepok 2005– 2015. Syftar på brytpunkten mellan Oljeerans två motstående utvecklingsfaser: Stegringsperioden 1900 – 2005 och Nedgångsperioden (också känd som Oljekrigstiden eller eng. "The Age of the Oil Wars") 2015 – 2060.