Musikrecension: En damkör som imponerar
Dirigent: Hanna Kronqvist. Carolina Edström, Tuure Paalanen & Mikko Näntö, cello, Ville Syrjäläinen, vibrafon, Kim Ramstedt, ljud, Lisa Gerkman, bild. Schnittke, U2, Bergman, Grau, Segerstråle, Heap, Payne. Sandels 12.11.
Samtidigt som Finlands svenska manssångarförbund slog klackarna i taket i Hagalund intog eliten ur de yngre damkörsårgångarna huvudstaden och det bästa med projektkören Exaudios konsert var den fördomsfria stilistiska mixen. Visst är det uppfriskande att höra Erik Bergman och U2 vid samma konsert och får man Alfred Schnittke och Martin Segerstråle på köpet klagar man definitivt inte.
Urban Echoes är en på alla sätt passande titel på en konsert där fågelkvitter och trafik, buller och tystnad, ljus och mörker, människoröster och maskiner, stad och land möts inom ramen för en lika välbalanserad som konstruktivt kontrastfylld helhet.
Det fanns ett tilltalande musikantiskt publiktillvänt stråk som gick igenom det hela från Schnittkes stämningsskapande Voices of Nature till engelska multibegåvningen Imogen Heaps Earth och Hide and Seek samt U2:s avslutande M.L.K. i ypperliga dirigenten Hanna Kronqvists sensitiva arrangemang.
Amerikanskan Maggi Paynes Desertscapes, venezuelanske körgurun Alberto Graus Kasar mie la gaji och aboensiske Segerstråles nu uruppförda Fyra sånger till Peter Ingestads texter och med en originell tilläggsfärg i form av tre cellor anslog något av samma omedelbart kommunicerande, men aldrig inställsamma ton.
I Bergmans för Tapiolakören skrivna Dreams kunde man eventuellt ha tagit ut de improvisatoriska svängarna ännu mer vidlyftigt, men i det stora hela handlade det här liksom i övrigt om suggestiv, emotionellt levande och märgfull damkörssång.
Visuell fond
Idén att ge det hela en tilläggsdimension medelst ljudeffekter och en visuell fond var utmärkt, men borde ha tänkts noggrannare igenom. De mestadels urbana videosnuttarna var illa synkroniserade med det klingande materialet och personligen har jag svårt att tänka mig något som så föga motsvarar mina visioner av de bergmanska drömbilderna som naturscenerierna som just då råkade passera revy.
Gyllenbergsalens kruttorra akustik lämpar sig dessutom inte för oförstärkt musik och allra minst för kör, som faller klangligt platt. Att Exaudio ändå klingade så bra som man gjorde säger något om körens kvalitet och i övrigt passade salen för all del som hand i handske för behoven.
Något man framdeles dock borde satsa mera seriöst på är programbladet. En A4-kopia utan några som helst uppgifter om tonsättarna, verken och deras tillkomstår samt texterna förslår bara inte för en annars så ambitiös ensemble. Förhandsinformationen och tajmingen var inte heller optimal och det var, av allt att döma, de närmast sörjande som hittat till konserten.