Bokrecension: Halvvild utmarksromantiker
I Bosse Hellstens poesi finns många lovande ansatser och riktigt bra enskildheter: en meditativ kvalitet i bilderna och en dämpad humor som drar läsaren med sig.
POESI.
Schildts 2011
Ett stilla men till synes ohejdbart förfall härskar i Bosse Hellstens diktsamling Solen dånar på. Platsen är en bangård i Orivesi, nordost om Tammerfors, tiden är ett påfallande långsamt nu. Där rör sig diktjaget i snäva cirklar, dricker öl, sysslar med vedspisen och registrerar smärre händelser i närmiljön. Om nätterna arbetar han – ibland – som postiljon. Men det är alltså förfallet eller snarare ett slags råhet som genomsyrar dessa rapporter: fylla och piss, skrotbilar och letargi, vittrande skorstenar och supande grannar. Tonen är ändå lugn, och det är i den kontrasten, mellan verklighet och poetisk blick, dikterna kan blänka till:
invid trappan
är harens symmetriska skit
här går jag som skald
och stänker guld
på naturen
Det skrymmande ordet skald återkommer på fler ställen, men så vitt jag kan se utan ironi. Hellsten framstår som något av en utmarksromantiker, eller – döma av det noggrant utvalda författarporträttet – halvvild (men snäll) skogsfinne. Texten är dessutom satt med skrivmaskinstypsnitt eller snarare kopierad direkt från ett inte helt renskrivet manus. Vilka avsikter som än ligger bakom stör det läsningen.
Själva poesin är hur som helst ojämn. Ibland tycks Hellsten ha nöjt sig med första bästa rad och syns själv måttligt engagerad. ”Jag skriver / enkla / dikter”, heter det, ”Jag vet inte / hur / jag skulle / göra dem / svårare.” Problemet är nu inte att dikterna inte är tillräckligt svåra, utan att enkelheten tenderar att bli för flack och småpratande. De onödigt många radbrytningarna förstärker detta intryck. Bland stildragen utmärker sig också en typ av gammaldags klingande ordföljd – ”kall är skorstenen”, ”Grumliga är tankarna” – som i mindre mängd kunde ha blivit effektfullt men som nu känns formelartat.
Däremellan finns många lovande ansatser och riktigt bra enskildheter: en meditativ kvalitet i bilderna och en dämpad humor som drar läsaren med sig. Trots att Hellsten för det mesta utgår från sig själv, från sin förstutrappa och sina vardagsbestyr, upplever man inte dikterna som självupptagna. Det finns en visserligen något planlös men sympatisk rörelse mellan det privata och världen utanför. Och ibland bär den rörelsen mellan skrivögonblick, omvärld och tanke nästan hela vägen:
Finaste orden
svårast
att finna
då maskinen är uppvärmd
flyger molnen
bort
solen dånar
på hela hjärtat
sticker
ut.