Filmrecension: Man gör så gott man kan
Mia Halmes dokumentär syftar till att sudda bort de skamkänslor och fördomar som inte sällan omger barnskyddet, dess klienter och aktörer.
Dokumentär
Foto: Peter Flinckenberg, Anssi Leino.
Suomi-Finland mår dåligt, har gjort det redan en längre tid. En påföljd av detta är att de tvångsomhändertagna barnen blir flera.
Men med det inte sagt att hoppet skulle vara ute. Den som inte ”fastnar” i mottagningscentralens rullor kanske får tillgång till ett gott fosterhem. Och helt uteslutet är det inte att de biologiska föräldrarna i slutändan förmår axla ansvaret för sina barn.
Allt detta och lite till framgår ur i Mia Halmes För evigt din (Ikuisesti sinun), en dokumentär som syftar till att sudda bort de skamkänslor och fördomar som inte sällan omger barnskyddet, dess klienter och aktörer.
Klassisk dokumentär
Här möter vi tonårstjejen som inte sett sin pappa på år och dar. Han sitter i fängelse och inte blir det bättre av att mamman dog i unga år. Nu försöker Inka få kontakt med farsgubben, detta med fosterföräldrarnas goda minne.
När det gäller Mikko och hans syster har processen gått längre. Efter fem år i en fosterfamilj är det dags att återförenas med den biologiska mamman, något som inte överraskande orsakar krokodiltårar i värdfamiljen.
Fast nu är ju Mia Halme inte den som bullar upp med förutfattade meningar och moraliska ställningstaganden. Det här är en dokumentär i den klassiska, humanistiska, traditionen; lyhörd, balanserad och allt annat än flåsig.
Det handlar om barnrumpor som inte låter sig tyglas, om fosterföräldrar som håller på att duka under arbetsbördan (och då har vi inte sagt ett ord om de känslomässiga påfrestningarna). Och som sig bör motsvarar de biologiska föräldrarna inte nödvändigtvis den sedvanliga nidbilden, den om fylltrattar på grönbete.
Sympatiskt
Att Halme argumenterar för sin sak genom att observera i stället för att proklamera gör det ännu mera sympatiskt. Trots det skulle jag inte gå så långt som att jämföra filmen med en Miesten vuoro/Den nakne mannen eller Reindeerspotting.
De närmast sörjande har mycket att hämta här, varför inte även gemene man, men därifrån är det en bra bit kvar till den ”universella” briljans som präglade de två sistnämnda dokumentärfilmerna.
Veckans andra dokumentär, Timo Haanpääs Hiljaa toivotut, tangerar även den barn. Eller rättare sagt barnlöshet. I filmen möter vi två par som inget hellre vill än att skaffa sig ett eget barn. Fertilitetsbehandlingarna avlöser varandra och parrelationen sätts på prov.