Rörande autofiktion om fäder och döttrar
Milja Sarkolas föreställning Perheenjäsen är ett bevis på att härlig teater kan skapas med hjälp av autofiktionen.
Dramaturgi: Heini Junkkaala. Scenografi: Kaisa Rasila. Dräkter: Monika Hartl. Ljus: Heikki Paasonen. På scenen: Hanna Raiskinmäki, Lotta Lehtikari, Antti Holma, Seppo Mervilä. Premiär på Teater Takomo 5.11.
Milja Sarkola, dotter till Asko Sarkola, säger sig vara inspirerad av Karl Ove Knausgård och hakar på den autofiktiva trenden. Inga namn nämns men föreställningen Perheenjäsen (Familjemedlem) tar sig an en kvistig far-dotter-relation där pappan är en berömd skådis. Mellan repetitioner och premiärer hinner han spela en glättig trudelutt vid pianot eller läsa en snutt ur Ronja Rövardotter för sin dotter. Födelsedagar och namn på barnbarn blir däremot för mycket för konstnären att befatta sig med.
Till en början grips jag av en sensationslystnad som emellertid snabbt släpper. Texten är nämligen så bra och skådespelarnas tolkningar så fina att parallellerna till verkligheten kvittar. Det som händer på Teater Takomos scen är det som gäller.
Inledningens diskussion mellan Hanna Raiskinmäkis berättare (till sitt yttre lik Milja Sarkola) och pappan (så självgod i Antti Holmas gestaltning att man fullständigt tjusas) känns först snäppet för analytisk för teaterscenen. Men snart inser jag att det metateatrala samtalet tvärtom har en viktig funktion. Dels parodierar greppet populär teaterestetik, dels nyttjas metateaterns möjligheter att fördjupa teaterupplevelsen. Fiktion och fakta är inte detsamma, men de utesluter inte varandra. Det som sker på scenen är däremot en lek, ”vi spelar alltså alla”, meddelar Raiskinmäki.
Med bullrande motorer lyfter sedan tematiken från den privata startbanan och öppnar upp en rymd av allmängiltiga frågor kring familjens dynamik: Vem tar på sig den svaga rollen och vem får den starka? Hur visar man ömhet och omsorg för sina nära och kära?
Pjäsen lyckas också göra det privata samhälleligt – det är alltid någon som måste diska efter dig, som Raiskinmäki klokt sammanfattar det hela.
Milja Sarkolas personregi fungerar ypperligt och lockar fram både hets och varsamhet hos ensemblen. Spelet blir intimt i det avklädda scenrummet där några få föremål - en kristallkrona, en ljusblåmålad köksgrupp i trä, ett rosarandigt lakan, lite utspridda leksaker – utgör stämningsmarkörer.
Raiskinmäki manar skickligt fram både empati och irritation med sin figur. När hennes allvetande berättarstämma blir för dominant tar Lotta Lehtikari över med sitt agerande och sekvenser ur dotterns liv rullas fram. Djupt berör scenen där hon desperat söker uppmärksamhet från pappan. ”Vad är minimitiden du behöver för att uppleva att du ändå känner dina barn?” Frågan klingar smärtsamt i Teater Takomos salong.
Det fina med Perheenjäsen är den ställer jobbiga frågor som inte får enhetliga svar. I dotterns skuldkänslor blottas pappans och hans karriärlystnad röjer också hennes. Det här synliggörs inte minst när hon försöker fostra sin egen son, härligt gestaltad av Seppo Mervilä som med vickande tår och enfaldiga frågor bjuder publiken på behövliga skrattpauser.
I pjäsen finns en ständigt lekande relativism. Livspusslet kan ändå ingen vinna. Bitarna läggs efter bästa förmåga.