Recension: Gigantisk jazzröst
Savoyteatern 8.11.
Kurt Elling har under de senaste tio åren plockat hem otaliga pris och bemärkelser. Bland annat i Downbeat och Jazztimes har Elling (f. 1967) upprepade gånger valts till årets manliga vokalist. Förra året tog han emot en Grammy för skivan Dedicated To You.
Den slutsålda konserten på Savoy nådde upp till de höga förväntningarna och bjöd på sällan hörd vokalvirtuositet. Barytonrösten med fyra oktavers omfång drevs av en magnifik teknik och uthållighet som resulterade i en kolossal röst.
Elling avlägsnade eventuella frågetecken om hype genast från första början. My Foolish Heart innehåller i hans version en egen mellandel med extra lyrik. Knappast skulle någon skriva så ofattbart långa toner som Elling håller ut i sin improvisationsberikade sång.
Klangmässigt påminner Elling om Frank Sinatra, men rösten är starkare och har kryddats med en aning Stevie Wonder. Influenser av Mark Murphy och vocalese-metodens fader Eddie Jefferson skönjs också.
Blandad repertoar
Vocalese innebär att sångaren lägger ord till ett instrumentalsolo från en viss version av ett stycke och på detta sätt skapar en ny sång. Särskilt mycket av detta hördes inte under konserten. Repertoaren var blandad, med Beatles Norwegian Wood och Earth, Wind & Fires After The Love Has Gone från den senaste skivan The Gate samt andra tämligen kända stycken som Nature Boy, Jobims Luiza och extranumret Save Your Love For Me.
I Ellings band fanns kompetenta men oväntat vanliga, nästan intetsägande musiker. Laurence Hobgood stod för några välkonstruerade, moderna pianosolon, som även inkluderade dämpande av strängarna med handen. Gitarristen John McLean har likt Hobgood spelat länge med Elling, så det något övermixade bluesylandet och rikliga bruket av ekoeffekter är tydligen avsiktligt. Om stiligheten kan man vara av annan åsikt. Basisten Clark Sommers och trumslagaren Ulysses Owens Jr hördes i sedvanliga solospottar.
Som helhet och särskilt som ledsagare för kvällens stjärna arbetade kvartetten fint. Ett exempel är E, W & F–låten som blev en jazzballad utan att man saknade discogruppens fylliga lyxklang på originalet.
Att teaterns runt 700 platser alla var fyllda visar att det finns publik för kvalitetsjazz, trots biljettpriser som i jazzsammanhang uppfattas som aningen högre.