Komedier kommer och går – men könsrollerna består
Text: Neil Simon. Översättning: Torsten Ehrenmark. Regi: Pentti Kotkaniemi. Scenografi: Alisha Davidow. Dräkter: Sari Salmela. Ljus: Jan-Erik Pihlström. Ljud: Janne Brelih. På scenen: Pekka Strang, Sampo Sarkola, Robert Kock, Peter Kanerva, Peter Ahlqvist, Marc Svahnström, Nelly Hristova, Heidi Lindén. Premiär på Lilla Teatern 3.11.
Längtar du tillbaka till en tid då kvinnor – förlåt kotletter – passade upp iförda förkläde? Då ska du ta dig till Lilla Teatern. I den nya komedin Omaka par är könsrollerna nämligen så livskraftiga att man undrar om en jämställdhetsdebatt någonsin förts.
Jag har verkligen inget emot en titt in i pojkrummet. Teater Jurkkas Lähes onnellinen mies (En nästan lycklig man) i våras var en rolig och fräsch djupdykning i manlighet. Men medan den ifrågasatte schabloner känns det som om Omaka par befäster dem.
Det är synd för ensemblen bestående av begåvade skådespelare bådar så gott. Jag är övertygad om att Pekka Strang, Sampo Sarkola, Robert Kock, Peter Kanerva, Peter Ahlqvist och Marc Svahnström mycket väl kunde bjuda på några goda omgångar skratt – de flesta av dem har jag ju sett tidigare i lyckade komedier.
Men snabbt in i inledningsscenens pokerspel inser jag att de unga männen i sina grå pressvecksprydda byxor fastnat på ett gubbmuseum. Neil Simons text är helt enkelt förlegad och i Pentti Kotkaniemis regi uppstår sällan situationskomik. Vitsarna är inte särskilt fyndiga och klingar ofta lika otidsenligt som ringsignalen från trådtelefonen på bordet i Oscar Madisons (Sampo Sarkola) ungkarlslya.
Skämtet om afrikaner som slår sig själva i huvudet är bottennoteringen. Jag förstår att Lilla Teatern vill ha ett lättsamt grepp men det här är flera mil ifrån till exempel Hemmafesten från ett par år tillbaka eller Den girige i våras.
Nåväl, premiärpubliken verkade ändå uppskatta jargongen – det skrattas hjärtligt och spontanapplåderas till och med ibland i salongen. Tydligen hör jag till en minoritet då jag tycker att slutrimmet "äktenskap kommer och går men pokerkvällar består" inte är särdeles kul utan tvärtom ganska skrämmande.