Recension: Tillsammans på Teater Viirus
För en vecka sedan skrev den konservativa politiska kommentatorn Andrew Sullivan en artikel för Newsweek om ockupanterna på Wall Street, om teatral aktivism och arroganta eliter.
Regi: Maria Lundström. Scenografi: Raisa Kilpeläinen. Kostym: Reija Laine. Ljus: Ada Halonen. Ljud: Kristian Ekholm. Mask & hår: Tuija Luukkainen. Musikarr: Peter Hägerstrand. Skådespelare: Maria Ahlroth, Kaisa Ek (Teak), Wilhelm Grotenfelt (Teak), Niklas Groundstroem, Pelle Heikkilä, Paul Holländer, Viktor Idman, Julia Korander (Teak), Jessica Lindfors, Paul Olin, Kira-Emmi Pohtokari (Teak) Oskar Pöysti och Matti Raita (Teak). Viirus i samarbete med Sirius Teatern, premiär 4.11.
Eller med andra ord, ”how he learned to love the ’goddam hippies’”. När Viirus nu sätter upp Lukas Moodyssons film Tillsammans (2000) på sin scen, undrar man naturligtvis till vilken grad teatern för sin del kan rehabilitera mediebilden inte bara av 1970-talets aktörer, men också av dagens aktivister på finansgatorna runtom i världen.
För det har varit ett långt 1980-tal, under vilket dessa långhåriga idealister har varit lätta att avfärda. På Viirus kommer de ut ur skåpen med buller och bång. Humanisten i mig tycker det är helt fantastiskt, och hon skrattar sig genom de dråpliga scenerna som utspelar sig på ett svenskt kollektivboende år 1975. Maria Lundström håller igång flera scener samtidigt; man förhåller sig troget till den humoristiska texten med dess spetsiga repliker, men förbryter upprepade gånger mot den fjärde väggen för att få hela publiken med på noterna. Än stäms det upp till proggsång, än dansas det på borden. Visst finns det mörka moln på himlen, men dem målar man snabbt blå (eller rosa), och så är det bra igen. Vem älskar inte en så upplyftande, färggrann scenkonst?
Kulturelitisten i mig försöker att inte älska det helt och hållet. Filmen tilltalade mig i tiderna genom dess förunderliga förmåga att se människan bakom ismerna och plakaten som både motsägelsefull, rädd och i grunden ensam. Nu är inte teater film, och man har varken tillgång till den närgående kameran eller till barnaktörer. Men uppsättningen får mig ändå att fortsätta grubbla på det rent grundläggande med finlandssvensk skådespelarkonst idag. Under den senaste tiden har jag nämligen ofta undrat ifall det var så här teateråskådare kände till exempel under 1880-talet, då man började be skådespelarna att lägga band på de teatrala gesterna.
Kanske jag bara är trött på att bli ”spelad” för varje gång jag går på någon av de finlandssvenska teatrarna i Helsingfors? Det finns en enhetlighet i sättet att förhålla sig till publiken oberoende av produktion. Man vet var betoningarna skall ligga, när och hur man skall titta på publiken för att skapa önskad effekt, och så uppstår den bekanta Skådespelaren. Att göra levande personer i synnerhet av schabloner och barnroller är naturligtvis inte enkelt i det här fallet (men Julia Korander gör det trotsigt ändå). Därför går också spelet emellanåt över i karikatyr, och det hela får drag av en utomordentligt välspelad revy. Revy i all ära, men förutsättningar hade funnits för mera känsla, allmänmänsklig gemenskap, och mindre paroll.
Därför är Niklas Groundstroems sätt att inte bara personifiera Lasse, som blir övertalad att utforska sin sexualitet, men också hans sätt att förhålla sig till scenrummet, fascinerande att följa. Det kan ju vara en bekant habitus för Groundstroem, men hans roll är också en av de få som känns verkliga (i brist på bättre ord) på scenen. De andra som tangerar denna verklighet är Pelle Heikkilä i restaurangscenen, där han som den alkoholiserade familjefadern inte pallar för trycket så att säga, och Paul Holländer som den ensamme mannen som riskerar vattenskada för att få någon att tala med. Det finns en tillräcklig ironi i texten, som skådespelarna inte är tvungna att framhäva i sitt förhållande till rollen.
Ifall man skrapar på ytan, är inte dom där djävla hippina så mycket annorlunda än du och jag.