Recension: Mångsidig afroafton
Savoyteatern 1.11.
Den som sett Cheikh Lô på bild eller livslevande brukar minnas figuren. Han ger ett fascinerande intryck med sitt yttre – en lång, aningen stelbent farbror i knälång rasta, Savoykonserten till ära krönt med en tropikhjälm och stora solglasögon. Det yttre är karismatiskt och färgstarkt, men musicerandet är fullständigt sakligt – inga onödiga divalater eller stora gester, det hela är på fullt allvar.
Det säger en del om Cheikh Lôs musikalitet att han varit både trummis och gitarrist i olika band innan han till slut slog igenom som soloartist. Också denna kväll får de olika instrumenten sig en omgång – gitarren hänger med i flera låtar och emellanåt blir trummisen befriad från sin tjänst då solisten själv tar över trummorna! Mest fascinerad är jag ändå av hans slagverksspel, där han på sina timbales får fram elektrifierande trumvirvlar och aggressiva accenter som få.
Sångrösten är både omfattande och omväxlande: högt och lågt, mjukt och öronbedövande. Ljudteknikerna måtte ha ett intressant jobb med volymnivåerna: emellanåt spinner sången fram mjukt, emellanåt hoppar man till i stolen då herrn brister ut i något högt liggande vokalfyrverkeri. Största delen av repertoaren går i mjukt gungande tempo, ibland blir det allvarligare ballad, där man kan ana den religiösa bakgrunden till vissa låtar (Cheikh Lô är hängiven anhängare av den muslimska sufisekten Baye Fall).
Publiken dansar med
Stora delar av publiken nöjer sig naturligtvis inte med att sitta, utan intar teaterns sidogångar och dansar med. Emellanåt tycks gränsen mellan artister och publik vara aningen suddig, då flera afrikaner i publiken hoppar upp på scenen för att jamma tillsammans med bandet. Ett riktigt eminent gästspel blir det på slutet, då legendariske gitarristen Badu Ndiaye, bosatt i Helsingfors, dyker upp för att spela flera låtar med sina landsmän.
Cheikh Lôs sexmannaband är tajt, med elgitarr, -bas och trummor, men också senegalesiska sabar-trummor och congas, vilka emellanåt känns som tårta på tårta. Speciellt levande känns den talande trumman (tama) som ivrigt upprepar flera av gitarriffen. Största rollen i bandet spelar ändå saxofonisten Wilfrid Zinsou, som stora delar av kvällen befinner sig i livlig dialog med sången.
Det blir mycket latinamerikanskt under kvällen, vilket svänger utmärkt. Ändå känner jag mig aningen splittrad mellan det latinamerikanska och det senegalesiska. De senegalesiska rytmerna innehåller helt enkelt så många fler nivåer att kubansk salsa känns lite fattigt i jämförelse. Men Lôs sång fungerar utmärkt också i den latinamerikanska repertoaren. Än en gång påminns man mycket starkt om de nära banden mellan afrikansk och amerikansk musik!