Man saknar den tysta grafiken
Även om Steven Spielberg bjuder på konstfullt arrangerade scener och har sinne för detaljer i originalets anda utmynnar 3D-versionen av Tintin i ett av utdragna actionsekvenser bestående bullersamt äventyr.
Manus: Steven Moffat, Edgar Wright, Joe Cornish. Foto: Janusz Kaminski. Musik: John Williams. I rollerna: Jamie Bell, Andy Serkis, Daniel Craig, Nick Frost, Simon Pegg.
Belgaren Hergés odödliga seriefigur har som känt figurerat i en mängd tecknade filmer. Ja, han dök upp redan 1947 i Claude Misonnes svartvita dockfilm. Men i Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet är det självaste Steven Spielberg som slår på stort och bjuder på ett äventyr i 3D och med den digitala metod, motion capture, som fångar verkliga aktörers rörelser och gestik.
Det påstås att Hergé, alltså tecknaren Georges Rémi som avled 1983, önskade att just Spielberg skulle ta sig an hans unge resande reporter som ständigt råkar in i halsbrytande äventyr och som onekligen äger en andlig frändskap med Indiana Jones.
Här har manusförfattarna Steven Moffat, Edgar Wright och Joe Cornish föst samman element ur seriealbumen Enhörningens hemlighet, Krabban med guldklorna och Rackham den rödes skatt. Det börjar med att Tintin (Jamie Bells röst och rörelser) hittar en miniatyrmodell av fartyget Enhörningen på ett marknadstorg i en stad med både franska och engelska drag. Han köper modellen men det visar sig att även andra personer fikar efter den. Modellen gömmer nämligen vital information om en gömd skatt som går tillbaka till 1600-talet.
Vår hjälte blir kidnappad, med Daniel Craigs Sakharine som huvudskurk, och hamnar ombord på ett fartyg där även befälhavaren, kapten Haddock (Andy Serkis), tagits till fånga. De två lyckas frigöra sig och startar sin strapatsfyllda resa för att lösa mysteriet.
Men även om Spielberg bjuder på konstfullt arrangerade scener och har sinne för detaljer i originalets anda utmynnar storyn, efter en lagom lugn och lovande inledning, i ett av utdragna actionsekvenser bestående bullersamt äventyr. Mestadels känns det bara bökigt och monotont. Några större höjder når inte heller humorn som främst består av kapten Haddocks ständiga whiskyfylla och detektiverna Duponds och Duponts mindre briljanta slutledningsförmåga. En betydande roll spelar självklart Tintins vita foxterrier och sidekick Milou. Ibland tror man att det gäller ett äventyr med Rin Tin Tin.
Jag erkänner villigt att min relation till Tintin även i originalform varit ganska sval. Men ett annat problem gäller överföringen av tecknade serier till film i största allmänhet. I och för sig utgör ju även de tecknade serierna ”levande bilder” men där sker kompilationen och kompletteringsarbetet med hjälp av läsarens fantasi som fyller i rutorna och skapar rörelse. Enligt mitt förmenande känns Spielbergs Tintin lika fyrkantig som alla filmatiseringar av Batman, Dick Tracy, Hulken m.fl. Ingenting nytt tillförs men vad som går förlorat är serieäventyrens diskreta charm och tysta grafik även om det smäller och utdelas storsmockor i dem.