Recension: Tiensuu genom decennierna
Studerande vid Sibelius-Akademins pianomusikavdelning. Musikhusets Cameratasal 24.10.
Jukka Tiensuus (f. 1948) tillika rationella och spontant emotionella musik passar egentligen som hand i handske för långt hunna studerande. Den är intellektuell utan att vara akademisk och den erbjuder tillräckligt med knepigheter att bita i utan att de tekniska rackerierna någonsin skulle kännas som ett självändamål.
Det var med andra ord lika logiskt som smart av Sibelius-Akademins pianomusikavdelning att föreslå samarbete i form av en kompositionskonsert. Kammar- och soloinstrumentalmusiken går som en röd tråd genom Tiensuus produktion och som guldkant på det hela fick vi även höra ett uruppförande.
Till pianomusiksektionen hör även gitarr, kantele och dragspel och programmet var upplagt så att respektive konsertavdelning bestod av omväxlande solonummer och duor ur företrädesvis den tidigare produktionen varefter helheten kulminerade i nyskrivna Egregore, där samtliga instrument möttes i en klangligt och uttrycksmässigt minst sagt säregen syntes.
Fascinerande kuriosum
Som Tiensuu även understryker i den för honom ytterst sällsynta lilla programbladstexten – där han berättar om projektet, inte om musiken – är det fascinerande hur verk som i sin tid kan verka mer eller mindre ospelbara så småningom, i bästa fall, integreras i standardrepertoaren.
Och visst är det hart när omöjligt att tänka sig att Akademistuderande för bara ett par decennier sedan hade bemästrat verk som preLudi, Ludi för sologitarr (Christoffer Isaksson), pianostycket Prélude non-mesuré (Sanni Antikainen), Manaus för kantele (Noora Laiho), ...kahdenkesken för fyrhändigt piano (Aija-Riikka Rannanmäki & Laura Röntynen) och Sinistro för gitarr och dragspel (Ilkka Asikainen & Sami Majamäki) med den fullkomliga självklarhet som nu var fallet.
”Utvecklingen utvecklas”, som Tiensuu fyndigt formulerar det och ett hum om Tiensuus egen stilistiska utveckling fick man i dragspelsduon Aion (1996, Saila Korhonen & Jonna Pirttijoki), där den från de senare orkesterverken bekanta gestiken delvis går igen.
Egregore (ypperligt sensibelt framförd av Olga Shishkina, kantele, Timo Kaakkolammi, gitarr, Vincent Lhermet, dragspel och Anna Vaahtoranta, piano) ger däremot intrycket av en estetiskt nog så fascinerande kuriositet inom Tiensuus produktion – i mångt och mycket givetvis dikterat av det extraordinära instrumentariet.