Recension: Rejäl marknadsföringsmiss?
Vid fredagens HSO-konsert gapade läktarna tomma. Var det en rejäl marknadsföringsmiss eller vad?
Välgörenhetskonsert till förmån för Kvinnobanken. Dir. Carlos Kalmar, sol. Elina Vähälä, violin. Corigliano, Tjajkovskij. Musikhuset 7.10.
Trots att flera av höstens konserter i Musikhuset har varit slutsålda, gapade läktaren bakom orkestern liksom balkongen tom på konserten i fredags (7.10). Endast tusen platser var sålda av 1700.
Om man får tro orkesterns personal handlade det ändå om en stor succé med tanke på att konserten var en välgörenhetsgala till förmån för kvinnobanken. Konserten såldes till förhöjt biljettpris (45 euro) och ingick inte i någon abonnemangsserie. Orkestern hade räknat med 800 lyssnare, tusen personer infann sig och till Kvinnobanken kanaliserades därmed 20 000 euro. När orkestern gav samma program i repris i går gjorde man det för fulla hus.
Är det här ett vinnande koncept? Bra för kvinnorna i u-länderna givetvis, men i övrigt tvekar jag. Endast de mest hugade var nog beredda att först sitta på symfonikonsert i två timmar och efteråt ännu ta en sväng på dansgolvet.
Ädla artister
Synd att publikbortfallet var som störst just under denna konsert för serveringen var förstklassig och dirigenten Carlos Kalmar, född i Uruguay av österrikisk börd, ett verkligt fynd. Kalmar, som så sent som i maj gjorde sin Carnegie Hall-debut med sin Oregon Symphony, satte sprätt på HSO-musikerna i ordets bästa bemärkelse och framkallade en ädel klang ur orkestern.
Elina Vähälä spelade sagolikt fint solostämman i John Coriglianos violinkonsert The Red Violin (2003), baserad på filmmusikpartituret till filmen med samma namn från 1998. Jag vet inte om jag någonsin har hört en lika bergsäker men inkännande tolkning av henne.
Redan i inledningen balanseras den enkla violinstämman mot en orkestrering som i det närmaste kunde beskrivas som spektakulär. Violinstämman är mest elegiskt sjungande och saknar nästan helt kapriciösa passager. Kontrasten utgörs av fåtalet långsamt knarrande läten som fungerar som dramaturgiska effekter och det övergripande intrycket är mörkt och dunkelt, rentav ödesmättad.
Och faktiskt var steget inte långt till Tjajkovskijs inte alltför ofta spelade Manfredsymfoni. Manfredsymfonin är måhända en aning repetitiv med sitt ena tema som nästan aldrig utvecklas, men likväl djuplodande, suggestiv och andäktig musik. Symfonin påminde också om två saker: att konsertsalen ännu desperat saknar sin orgel och att jag vill höra flera Tjajkovskijssymfonier här framöver.
En version av artikeln publicerades i Hbl 9.10.