Recension: Fenomenal trio på Dig-festen
Genialiska idéer är ofta enkla och självklara. En av Jasons Morans enkla idéer är att blanda levande musik med inspelade ljud på ett nytt sätt. Jan-Erik Holmberg är imponerad.
Medv. Nassaun Fasaani. Sibelius-Akademins Dig-festival. Musikhuset, Black Box 8.10.
Det är bäst att säga det direkt – det var en fantastisk konsert. Jason Moran och The Bandwagon byggde på ett omfångsrikt kulturellt fundament i sin spelning på Dig-festivalen i Musikhuset. Förutom jazz innefattade musiken olika sidor och skikt av afroamerikansk musikkultur.
Jazzen lever och förnyas tack vare en omfamnande attityd och de bästa musikerna lever med sin samtid. De ställer inte genrer mot varandra och bygger inte hierarkier. Jason Moran & The Bandwagon-trion har spelat ihop i drygt tio år och kommunicerar telepatiskt med varandra. Moran, basisten Tarus Mateen och trumslagaren Nasheet Waits innehar alla jämbördiga roller.
Morans uttryck handlar om mera än tekniska finesser. I Conlon Nancarrows Study No. 6 kunde han gå från ECM-liknande estetik med några få tysta toner till explosiva kaskader. James Johnsons You've Got To Be Modernistic inleddes naturligtvis i stridestil, men blev senare turboladdad bop. Till slut improviserade pianisten på ett förbluffande sätt melodilinjer till rytmen av en kinesisk röst som hördes från hans musikspelare.
Kvällens övriga jazzklassiker, Herbie Nichols intrikata 50-tals beyond-bop, House Party Starting och Monks Crepuscule With Nellie var omdanade. Moran lyfter fram vissa elementära element i melodi och harmoni och förstärker deras ställning.
Basisten Mateen, som redan i slutet av 80-talet spelade i Betty Carters band, var avslappnad men alert. Ibland brydde han inte sig ett dugg om skalor men i nästa stund var han exakt på plats och ställe. Mateen spelar på en elektroakustisk basgitarr med speciell utformning men mycket välfungerande klang.
Nasheet Waits (son till Frederick Waits som hörs på McCoy Tyners och Lee Morgans skivor) spelade med vidsträckt, lyhörd dynamik och fenomenal flexibilitet i tempon. Rubatospelet var kontrollerat med ett direkt samband med övriga musikers tempon.
Omedvetet banbrytande
Genom att Moran inte medvetet strävar till att vara banbrytande kanske han är det. Genialiska idéer är ofta enkla och verkar självklara efter att någon hittat på dem. En av Morans enkla idéer är att blanda levande musik med inspelade ljud på ett nytt sätt.
Med tanke på hur mycket jazz som använts som sampel i hiphop är det logiskt men ändå överraskande att Moran spelar upp The Roots låt Criminal. Låten fungerar som bakgrund för bandet som snart ändå går över till en improvisatorisk duett och duell mellan basen och trummorna.
Encoredelen med en Monk-låt, Africa Bambaataas electrolåt Planet Rock helt akustiskt och den avslutande stilla läsningen av Moon River var en helhet för sig. En helhet som slutade i stående ovationer.
Nassaun Fasaani inledde konserten med ett välspelat afroinfluerat set fusionsjazz.
Publicerad i Hbl 10.10.