Recension: Chisu går sin egen väg
Warner
Originalitet har alltid varit Chisus främsta styrka. Och är det något man kan lita på, så är det att hon ska gå sin egen väg.
Här på tredje plattan känns det som om Chisu har tagit ytterligare ett steg närmare stället där hon hör hemma. Någonstans i gränslandet mellan det kommersiella och det mer udda.
Kun valaistun är en mer avskalad platta än den förra, som en självutlämnande resa, med ord så laddade att man nästan kan känna smärtan. Stundtals är texterna väldigt filosofiska om livet, döden och alltings förgänglighet. Det är en vacker men något dyster bild som målas upp, en inblick i den mörka delen av den finska folksjälen.
Inledande Minä ja mun pää och Sabotage har den största hitpotentialen, tillsammans med härliga upptempolåten Kriisit. Som trots sin dystra text är ett riktigt energipiller. Den enda negativa faktorn i sammanhanget är att man gärna skulle ha hört mer. Nio låtar känns för lite. Men Chisu är het just nu. Två utsålda spelningar på Tavastia nästa månad vittnar om det.