Recension: Björk visar sina sämsta sidor
Biophilia blev droppen som fick bägaren att rinna över. Janne Strang gör slut med Björk.
One Little Indian
Första gången jag blev riktigt besviken på Björk var på Ruisrock 1998, på turnén efter hennes fantastiskt storslagna tredje vuxenalbum Homogenic (1997). Plattan formligen svämmar över av stråkar och alla slags klingande glitter med kompositioner stora som tsunamier och vokaler som greppar en vid inälvorna, men på Ruisrocks stora scen stod bara en ensam och förvirrad liten isländska med en laptop och sjöng taskig karaoke på sina egna låtar.
I efterhand visade det sig att Homogenic blev den sista goda plattan Björk gjorde. Det är ett omdöme som jag inför färska Biophilia, tretton år och fyra album senare fortfarande håller fast vid, trots att varje ny release fortfarande väcker hopp.
140 tecken räcker
Var ska man börja … kanske vid den pretentiöst naturromantiska titeln, baserad på amerikanska myrforskaren E. O. Wilsons verk The Biophilia Hypothesis (1993) som – surprise surprise – argumenterar att människor har ett mystiskt band och en inneboende kärlek till allt levande. Nej Björk, vi har inte glömt att du är ett sagoväsen från naturundrens ö, men det är ”gäsp” inte så spännande längre.
Eller det att Biophilia enligt förhandshajpen delvis gjordes på en Ipad – wow, liksom – och släpps som en serie appar. Det är ju så revolutionerande att man börjar undra om inte Steve Jobs dog av upphetsning.
Nej, det är dessvärre vid själva musiken som kritiken måste börja och sluta. På 140 tecken hade jag avverkat recensionsjobbet med ”illa strukturerat, nonchalant framfört tingeltangel av före detta stjärnartist som antingen saknat budget eller god smak, sannolikt bägge”.
Som en worst of-platta
Hur gick det så här? Från Björks tre första (vuxen)album åren 1993–97 släpptes sammanlagt sexton singlar. Nästan alla klarade sig bra på topplistorna och den lilla trollungen med den gulliga accenten var den hetaste, mest kreativa kvinnan i världen i fem år. Knappast någon har gjort lika mycket för Islands image sedan Leifr Eiríksson fann Amerika, men nu ligger Björk i samma rykande ruiner av internationell popularitet som vulkanen Eyjafjöll och Kaupthings finansiella rådgivare.
Det är förståeligt när man haft allt att söka nya vägar, och knappast hade någon orkat med tjugo ytterligare versioner av popsensationer som Army Of Me eller Human Behaviour heller. En konstnär ska söka nya vägar, bort och fjärran, men det jag vänder mig mot är att Biophilia inte är något nytt. Man brukar säga om en bra platta sent i karriären att ”artisten lyckats förena det bästa av sina tidigare album”, men här är det precis tvärtom – Björk har på Biophilia lyckats förena det sämsta från alla sina tidigare utgåvor.
Minimalism är en hedervärd estetik som Björk bemästrat otaliga gånger – Hyperballad (1995) är ett fint exempel – men alltid med en sensibilitet och närvarande koppling mellan stark röst och musik med ryggrad. Biophilias inledande Moon däremot känns bara pinsam. Lättjefull, kromatisk melodi och trevande plinkeplonk som komp. Låten står helt stilla i brist på riktning och idé, och det sätter tonen för resten av plattan. Stämmorna ligger både i osynk och irriterande disharmoni. Det blixtrar till av fräscha trumkaskader ibland, men inte ens de skorrande r-en låter särskilt gulliga längre.
Sorry Björk, hoppet är ute. Jag gör slut.