Tranströmer vilse i kontorslandskapet
Text: Tomas Tranströmer. Manus och regi: Mia Winge. Scenografi och kostym: Sven Haraldsson. Ljus: Karl Svensson. Ljud: Tomas Andolf. Mask: Anna Arktoft Jensen. Litterär rådgivare: Niklas Schiöler. Dramaturg: Monica Ohlsson. På scenen: Thérèse Svensson, Iwa Boman, Ulf Eklund och Samuel Fröhler. Urpremiär på Strindbergs Intima Teater i samarbete med Stockholms stadsteater 7.10.
Bara några dagar efter att Tomas Tranströmer får Nobelpriset i litteratur har Den halvfärdiga himlen premiär på Strindbergs Intima Teaters scen. Pjäsen som bygger på texter av Tranströmer träffar med andra ord kusligt rätt i tiden.
Tranströmer är en poet som många svenskar, även de som sällan läser lyrik i övrigt, kan citera utantill. Så vad utvinner regissören Mia Winge ur sin tolkning?
Winges val att låta fyra rollgestalter representera var sitt perspektiv och var sin ingång till dikterna är ett grepp som tydliggör Tranströmers författarskap. Vi möter Den unga (Thérèse Svensson), Översättaren (Iwa Boman), Diktaren (Samuel Fröler) och Den okände (Ulf Eklund) som mest verkar okänd för sig själv.
Frölers diktare har kombinerat ett yrke av mer byråkratisk karaktär med skrivandet som fritidsintresse. Mot bakgrunden av att Tranströmer själv var yrkesverksam psykolog samtidigt som han publicerade diktsamlingar är detta en rimlig tolkning av hans författarroll.
Till det yttre är de fyra alldagliga kontorister, anonymt klädda i blått och grått, men när de talar ger de en röst åt existentiellt sökande. I deras munnar lägger Winge fragment och hela dikter ur poeten Tranströmers författarskap, liksom utdrag ur breven till kollegan Robert Bly.
Kontorets koreografi
Tranströmers dikter är fönster mellan den konkreta, vardagliga scenen och det magiska, andliga och det passar bra att låta dem landa i Sven Haraldssons scenografi som målar upp ett kontorslandskap, vilket är en fungerande metafor för författarens arbetsrum.
Förutom dikterna stöder sig föreställningen på samspelet mellan de fyra utmattade kontoristerna som rör sig enligt kontorslandskapets koreografi: de arkiverar, stämplar, knackar på tangenterna. Ibland kan det bli väl monotont, ibland levererar de sina repliker med en överraskande energi.
Citaten är ofta för korta för att kroka tag i varandra och växa till en meningsfull ny helhet. Jag förundras över att tonen i Tranströmers texter, som annars förknippas med underbar musikalitet, ofta är oväntat gäll och aggressiv. Överlag växer det fram en mer splittrad poetröst än vi har vant oss vid.
Föreställningen kräver nästan en viss förtrogenhet med författaren, men det fina är att vi får en helt ny ingång till att läsa Tranströmer. I det utmärkta programbladet finns dessutom en förteckning över alla texter som används i föreställningen.