Den pragmatiska prästen
Text: Miguel de Unamuno. Manuskript: Valtteri Simonen och Anna Eloaho. Regi och dramatisering: Fiikka Forsman, Musik: Carolus Manninen. Ljus: Ada Halonen. På scenen: Hannu Kivioja, Valtteri Simonen, Elena Spirina. Premiär på Q-teatern 14.10.
Mannen och hans tro är ett omtyckt tema i konsten, se bara på Ingmar Bergmans otröttlighet när det gäller att skildra män borttappade i kristendomens labyrinter. På Q-teaterns nakna scen är religiösa symboler i blickfånget: det brinnande ljuset, dopfunten och törnekronan på gitarristen Carolus Manninens hjässa.
Däremot är det ingen plågad präst vi möter i Hannu Kiviojas underbara Don Manuel. Hans nallebjörnsögon utstrålar tvärtom ett lugn och när han ställer sig på knäna och ömt skrubbar golvet med en trasa illustreras hans arbetsfilosofi.
Kärleksfullt sköter han den lilla församlingens bekymmer, helst hittar han en praktisk lösning på problemen vilket den stora spaden i hans hand signalerar. När en av flockens får, den strikt troende men ack så frustrerade Angela (Elena Spririna) vill avhandla teodicéproblemet blir han till sig och utbrister: ”Gräv ett dike!”
Elektrisk dialog
Den baskiska författaren och filosofen Miguel de Unamo var själv agnostiker. Han vädrade sitt tvivel speciellt i kortromanen San Manuel Bueno mártir från år 1930 som föreställningen Pyhän miehen uhri (Den helige mannens offer) bygger på. Trots att Don Manuel inte tror på ett liv efter döden låter han aldrig de trogna församlingsmedlemmarna få nys om det. Folket behöver sin sömn, vi ska inte väcka dem, förklarar han. Don Manuel är pragmatiker, för honom är sanning brukbarhet.
Det är inte heller hans filosofi, utan de två ungdomarna Angelas och Lazaros livsåskådning som sätts på prov. Den melodramatiska Angela, komiskt karikerat gestaltad av Spirina i högklackat och åtsmitande klänning, representerar en ordagrann bibeltolkning. Valtteri Simonens Lazaro förmedlar däremot socialismens idéer. När Simonen hetsigt predikar social rättvisa i sin megafon påminner han nästan om en narkoman hög på uppåttjack. Till föreställningens godbitar hör den elektriska dialogen mellan honom och Don Manuel där prästens budskap utkristalliseras: kyrkan kan användas som ett socialt verktyg i samhället. I slutändan blir Lazaro en förlängning av Don Manuel vilket inte minst repliken ”Till handling!” vittnar om.
Dramatiseringen av romanen fungerar riktigt bra: de komplexa replikerna följer en spänningsmättad kurva. Fiikka Forsmans regi bjuder på intima scener och ett stort utrymme för gediget skådespelararbete. Speciellt Kiviojas nyanserade porträtt av prästen hänför. Hans sammansatta Don Manuel bildar en varm kontrast till salens kalla betongväggar.