Förvandlingens konstellationer
Text: Willy Russell. Regi och visualisering: Marcus Groth. Ljusdesign: Antti Niitemaa. I rollerna: Jonna Nyman och Robert Enckell. Premiär på Åbo Svenska Teaters studioscen 13.10.
Fråga någon i teatrarnas stampublik om de sett Blodsbröder, Shirley Valentine eller Timmarna med Rita av Willy Russell. Täckningen blir säkert ganska stor. Men när man nu sätter upp Timmarna med Rita på Åbo Svenska Teater, funderar man över hur 1970-talsatmosfären ska hanteras.
Regissören Marcus Groth har gnuggat bort en del, satt till några tidsmarkörer från senare decennier. Under gång tänker man att den precisa tidsförankringen spelar mindre roll, för mellan aktörerna Jonna Nyman och Robert Enckell rullas ett fullfjädrat relationsdrama upp.
Men först måste man se det tidstypiska. Universiteten öppnar sig för studerande som inte tidigare tillhört målgruppen för akademisk bildning. Rita, trettio plus, frisör, gift, börjar studera litteratur, och får en tutor som heter Frank. Motvilligt tar han emot henne, men han har motvind i karriären och behöver alla timmar han kan få. Hon drar in som en stormvind i hans kontor och hans liv.
Hans pedagogik, om man kan kalla det så, är en märklig blandning av arrogans, passion och alkohol. I dag är den sortens professorer ett minne blott och öppna högskolan finns på nätet och fångar pensionärer.
I Groths, Nymans och Enckells tappning blir pjäsen en berättelse om hur man förvandlas i den nära kontakten med en annan. Exemplet blir lärare/elev, men andra konstellationer finns också inbyggda: klass- och könsaspekten inte minst. Åldern spelar också en roll.
Först är det Rita som stiger över alla barriärer. Men att lämna sin klass har sitt pris. Kompisarna, familjen, äkta mannen är inte kompatibla med det nya. Sen är det Franks tur. Hans gamla diktmanus tittar fram igen, och fastän han i samklang med sitt inpyrda självförakt teatraliskt slänger det i papperskorgen (inte mer sönderrivet än att det kan repareras, tänker man), så har han också gjort något för sin egen innersta dröm.
Scenen är central för föreställningen. Det är professorns arbetsrum, med det lite pompösa skrivbordet i centrum, publiken runtom. Och rummet liksom flätar sig in bland och bortom åskådarna, man har röriga bokhyllor i ryggen också. Det blir inkluderande och meningsfullt, allt kan hända i det öppna rummet. Rita har ett par trappsteg att forcera när hon ska träffa sin handledare, och under första akten har de stor inverkan på Jonna Nymans rollfigur. Hennes Rita är kaxig, men på rätt sida om klichéerna.
Men det är när deras roller sprängs som dramat blir stort, till det krävs paradoxalt nog en viss återhållsamhet i utspelet. Det lyser om Jonna Nyman i välsignade ögonblick och Robert Enckells små gester är suveräna – så tråcklar man ihop en trasig professor.
Till slut tänker jag detta: att en student och en professor, låt vara spritförstärkt, skulle öppna sig så för varandra, det är i sanning sällsport, då som nu. Crap, kanske den tidigare Rita hade sagt om den yttre berättelsen. Men den inre historien, den kan man bevisligen gripa tag i och göra sann.