En full finsk urmans virriga monolog
Johannes Korpijaakko tar sin nedbrutna Aleksis Kivi från teater Jurkkas scengolv ut på Estnäsgatans asfalt.
Text: Hannu Mäkelä. Dramatisering och regi: Samuli Reunanen. Ljus: Riikka Vuorenmaa. På scenen: Johannes Korpijaakko. Premiär på teater Jurkka 10.10.
När jag gick i skola läste vi Runeberg och Topelius, deklamerade Bonden Paavo och Vintergatan utantill, men nationalförfattaren Aleksis Kivi var inte en del av vår litterära fostran. När Johannes Korpijaakko reciterar en strof ur sången om ekorren i Sju bröder framkallar det därför knappast samma referenser hos mig som hos en stor del av den finskspråkiga publiken i teater Jurkkas salong.
Ändå finns det mycket bekant i föreställningen Kivi. När Korpijaakko klunkar starksprit direkt ur flaskmynningen, häller öl över sig, smörjer in sig i svart jord, sluddrar och gormar om att han vill ha en kvinna och slutligen har sönder rekvisitan känns det väldigt allmänfinländskt. Den här typen av beteende kan man ju möta såväl i spårvagnen som på firmafesten. Det är fråga om den vanliga folksjukdomen som på finska träffsäkert heter juoppohulluus och som på svenska bär det mer mediciniskt klingande namnet delirium.
Det är en nedbruten Kivi vi möter i Korpijaakkos utmärkta tolkning. Som en ironisk lucia tassar han in i salongen iklädd en svettinpyrd nattskjorta och med den flottiga kalufsen spretande som en gloria. Trots att könssjukdomar, sprit och neurologiska besvär (troligen borrelios) fysiskt förvandlat honom till ett människovrak är tankeverksamheten fortfarande i gång denna nyårsafton 1872.
Pjäsen som bygger på Hannu Mäkeläs roman är ett ursinnigt framåtrusande tankeflöde. I monologform gör Kivi upp med sina minnen: Ömsom talar han till sin kära syster Agnes som gick bort när hon bara var tretton år gammal, ömsom grälar han på brodern Albert som gömmer spriten eller kritikern August Ahlqvist som några år tidigare sågat Sju bröder så hårt att skriftställaren aldrig riktigt hämtade sig. I Mäkeläs roman framstår det här som tradigt ältande men Korpijaakko lyckas ge orden en ny nerv. Att Samuli Reunanen lyft fram de humoristiska dragen i sin dramatisering ter sig också som en lyckad lösning.
När Korpijaakko buttert grälar för sig själv påminner han starkt om mumintrollets förfader. Här är det däremot inte kakelugnen som utgör hans habitat utan en unken kammare med dörrlister och en bänk i obehandlat grovt trä som stämningsfulla detaljer.
I sin regi utnyttjar Reunanen rummet väl. Svarta ridåer i foajén skapar en illusion av rymd och när Korpijaakko brottar upp dörren i fondväggen och barfota springer ut på Estnäsgatans våta asfalt jublar publiken inne i salongen. Det fysiska spelet och den känsliga texttolkningen ackompanjeras lyhört av Riikka Vuorenmaas fina ljussättning.
Fortfarande lockar själva texten inte fram desto djupare reaktioner hos mig än några goda skratt. De täta associationerna tynger snarare än öppnar. Djupt berör däremot Korpijaakkos gestaltning som verkligen gör den här föreställningen. Han använder hela sin person, till och med ärrvävnaden på bröstkorgen och när han tumlar runt på scenen blir man ibland rädd att han ska falla och slå sig.
På så sätt talar pjäsen till djupt förankrade föreställningar. Det är inte bara en berusad Kivi vi ser på scenen, det är lika mycket en social konstruktion av den finländska urmannen.