Får grisen komma med?
Text: Tiina Nopola. Regi: Taina Mäki-Iso, scenografi: Heini Granberg, musik: Maija Karhinen-Ilo. I rollerna: Elina Reinikka och Matti Laine. Åldersrekommendation: 3–7 år. Speltid: 40 min. Helsingfors Stadsteaters foajé 8.10.
Vaktmästarna på Helsingfors Stadsteater borde finnas med i programbladet, med namn. De är viktiga som en slags körledare för de biroller publiken har i Siiri ja kamala possu (Siiri och den hemska grisen), en liten föreställning för familjens yngsta som visas i teaterns foajé. Vi får mycket tydlig regi: barnen längst fram, ingen får komma över den gröna linjen, man får inte fotografera och alla ska stänga av mobiltelefonerna. Vuxna som vill ha barn i famnen eller bredvid sig kan sätta sig på sidorna.
Så börjar föreställningen, en dramatisering av Tiina Nopolas barnbok med samma namn. Här har Elina Reinikka huvudrollen som Siiri. Lilla Otto finns också med. Han spelas av Matti Laine, som också har några andra mindre roller, bland annat mammans.
Händelsen som sätter i gång hela pjäsen är en sådan där mindre katastrof som alla säkert varit med om. Siiris mjukiskanin har gått sönder. Ur magen kan man dra ut bomull och med gastkramande, ohejdbar iver drivs Siiri mot det oundvikliga – att tömma sin älskade kanin. Till all lycka kan den repareras och det åtar sig nalledoktorn att göra. När kaninen returneras visar det sig dessvärre att den förväxlats med en gris på sjukhuset. Också detta går att åtgärda och rätt djur får komma hem till Siiri.
Sympatier för Siiri
Här får mitt vuxenjag problem. Nu för tiden är det passé att komma med moraliska invändningar när det gäller barnkultur. Siiri vill inte ha en gris, hon vill ha sin kanin. Det kan man ju lätt förstå. Men måste hon ha så svårt att fördra den stackars grisen, som av henne beskrivs som ful, smutsig och allmänt omöjlig? Dramat kring den ovälkomna grisen påminner lite om syskonavund, men också om mobbning.
Regissören Taina Mäki-Iso har ställt sig på Siiris sida, det är där hon vill att våra sympatier ska vara. Jag kan inte tolka föreställningen på annat sätt, fast det i Stadsteaterns puff för pjäsen står att den handlar om tolerans.
Elina Reinikkas kroppsspråk är noga instuderat. Hon är den lilla, spensliga och viljestarka flickan. Men hennes röst och tonfall skulle på ”den gamla goda tiden” ha utsatts för frisering. Den är segerviss och lite pipig, helt enkelt dryg och osympatisk.
Man kan förstås säga att ingen är felfri och att flickor också måste få ha sammansatta identifikationsobjekt – alla behöver inte vara perfekta förebilder.
Siiri är en uppvisning av ett brett känslospektrum. Hon kan vara glad och energisk, men hon hatar och föraktar med samma kraft.
Jag drar en suck av lättnad strax innan applåderna, levererade av oss birollsinnehavare, bryter loss. Grisen får stanna.