Recension: Sibelius symfonier på piano
Pianoarrangemang av Karl Ekman, Henri Sigfridsson. (Ondine)
Sibelius symfonier på piano? Det måtte väl ändå vara en omöjlighet. Sibelius om någon tänkte genuint orkestralt och många texturmässiga kvaliteter får obönhörligt stryka på foten i en pianotranskription.
Ändå är tilltaget inte fullt så huvudlöst som man kunde tycka. Sibelius arrangerade själv flera av sina orkesterverk för piano och när Karl Ekman 1922 gjorde pianoarrangemanget av femman fortsatte han bara på den väg som Liszt stakat ut med sina arrangemang av Beethovens symfonier.
Henri Sigfridsson har modifierat Ekmantranskriptionen något och själv arrangerat andra symfonin. Visst blir det en hel del tremulerande, men det paradoxala är att samtidigt som en del onekligen går förlorat framträder vissa strukturella lösningar ännu tydligare i den mer avskalade pianodräkten.
Självaste Liszt hade knappast gjort det bättre och när Sigfridsson därtill alltid haft en viss orkestral dimension i sitt spel är slutresultatet förbluffande fullödigt. Tvåans inledningstakter klingar aningen fyrkantigt men finalen är rena klangorgien, vilket även gäller femte symfonin trots att första satsens snabba slutparti aldrig riktigt får luft under vingarna.