Bokrecension: Högintressant men irriterande
Lysande stoff och haltande romanteknik präglar en bok om ett rysk-finländskt emigrantöde.
Söderströms 2011
Jag började gå en söndag är en bok som inte verkar veta vad den vill vara – roman eller biografi, tidsskildring eller föräldraporträtt. Stoffet är lysande och rikt på allehanda dramatik, och resultatet läsvärt men bitvis innerligt irriterande.
Helen Rydberg skriver om sin mor Vasilissa, född Semenoff, som efter ryska revolutionen flyr till Italien, där hon träffar den unge finlandssvensken Edvard Gummerus. Han är medlem i gruppen som kallar sig ”Det svarta gardet”, och tillhör därmed mellankrigstidens finlandssvenska litterära extremhöger, tillsammans med förgrundsgestalter som Örnulf Tigerstedt och Jarl Gallén.
Vasilissa och Edvard blir förälskade, men när paret ska leva tillsammans i Helsingfors utgör Vasilissas ryska börd – trots att hon inte är bolsjevik utan tillhör en adelsfamilj som genom den nya ordningen berövats allt – ett synbarligen oöverstigligt hinder för ett normalt samliv. Edvard vågar, av rädsla för sina föräldrar, knappt bo ihop med sin fru trots att han verkar obotligt attraherad av henne.
Utplåna det ryska
Vasilissa är ingen drömsvärdotter för sin svärfar, den finländska självständighetsaktivisten och sedermera diplomaten Herman Gummerus. Men man får intrycket att det är sin maktfullkomliga och ganska bisarra mamma Alexandrine alias San, född Hedenberg, som Edvard är mest rädd för. Hon för sin del har flyttat utomlands efter att ha komprometterat sin diplomatmake genom något oöverlagt utspel, och försörjer sig tidvis som antikvitetsförfalskare (!) och massös i Paris.
I Finland arbetar Vasilissa som barnflicka, umgås med allehanda finlandssvenska kulturpersoner – Tito och Ina Colliander, Örnulf Tigerstedt, Gunilla Jung med flera – och lyckas efter träget arbete lirka in Edvard i äktenskapet. Hennes egen mor och en av hennes systrar får utresetillstånd från Sovjetunionen och får komma till Helsingfors, men Edvard och Vasilissa flyttar strax efteråt till Stockholm.
Och Vasilissa ger upp allt, precis som svärmor dikterat: ”Tidigare har hon låtit sig styras av sin längtan efter ömhet, nu vaknar något vilt och ohämmat inom henne. Och så, vilande på hans arm, mättad av hans kropps begär, ger hon honom löftet. Ja, hennes barn ska vara svenskar, hon kommer aldrig att lära dem sitt modersmål. Hennes land ska vara hennes fiende, Ryssland finns inte till mer i hennes värld.”
”Hur vet hon det här?”
Boken är alltså full av de mest fascinerande personer och öden, och utspelar sig under en period av stor dramatik. Men som roman lider den av svår hälta och brist på auktoritet. Alltför ofta, som i det känslofyllda citatet ovan, stöter läsaren på formuleringar och psykologiskt inlevelsefulla broderier där fiktionen är så tunn att man irriterat frågar sig ”hur vet författaren det här?”, i stället för att blint tro på vad hon berättar. Samtidigt är det lätt att läsa in en dotters kärleksfulla inlevelse i en mors tunga liv, fullt av historiskt dikterade val
Biografimaterial
Helen Rydberg är född 1943 i Ludvika i Sverige, där föräldrarna fortsatte sitt alltid stormiga samliv. Tidvis var familjen, eller Edvard ensam, också bosatt i Italien. Det är synd att Rydberg hastar över den tid då hon själv känt sina föräldrar i ett kort efterord, men kanske den närheten kändes för smärtsam att förvandla till text.
När jag läser den här boken rullar min tanke lätt i väg från den text jag har för ögonen, och jag börjar föreställa mig hur det här hade kunnat bli en helt annan bok, en ordentligt byggd biografi med källor redovisade och kärleksfull spekulation bara som krydda, lite i stil med Yvonne Hirdmans enastående och historiskt mättade mammaporträtt Den röda grevinnan.
Å andra sidan påminner Rydbergs roman i all sin konstlöshet mig om vilka traumatiska och spännande mångkulturella öden som genomlevts bara någon enstaka generation tillbaka i tiden i Finland, och vilken släktdramatik som göms i många familjer med exempelvis ryska rötter.