Bokrecension: Bloggspråket öppnar och döljer
Recensenten ställer sig frågande till ett och annat i Peppe Öhmans Livet och barnet men är sist och slutligen ganska såld.
Schildts 2011
Numera skrivs det ofantligt mycket om barnafödande och moderskap. Inte sällan ligger skildringarnas fokus på eländesaspekterna – Ebba Witt-Brattströms passionerade beskrivning av förlossningsupplevelsen som en ”orgasm mellan glödtänger” i en text från 1993 känns rätt avlägsen. Finlandssvenska Peppe Öhman, inte helt obekant bloggare och chefredaktör, drar sitt strå till stacken med en färsk bok om Livet & barnet där hon beskriver sin väg från graviditet till moderskap. Den som läst Öhmans blogg förses nu med ett kompletterande material, en ”true story” och en ”helare bild” om man får tro förlagets baksidestext.
Frågan är hur mycket helare bilden egentligen blir. Sällan har jag känt mig så kluven inför en recensionsbok: i egenskap av småbarnsförälder blir jag både invigd och tilltalad. Öhman behärskar konsten att skriva innerligt och med direktkontakt till sin läsare och lämnar just så mycket utrymme att läsningen känns som ett samtal.
Å andra sidan kan jag tycka att det kommunikativa bloggspråket som utan förbehåll överförts i bokform döljer mer än det synliggör. Ställvis blir den fyndiga humorn mer jargong än livshållning och det raljanta tonfallet något som gör det svårt för läsaren att bedöma när en åsikt ska tas på allvar eller när den är ett uttryck för ironi. Resultatet blir ett 200 sidor långt blogginlägg, givande att läsa för den akut intresserade, mer än lovligt tradigt för den som inte tillhör målgruppen.
Positionering
Öhman flaggar för jämställdhet och lever som hon lär. Vi får veta mycket, eventuellt litet för mycket, om det babyliv där det mesta av görat är på millimetern fördelat mellan makarna. Ändå plågas den nyblivna modern ständigt av åga över att inte vara helt jämställd och över att inte kunna hantera föräldraskapet. Samtidigt som hon oroar sig över att inte vara den traditionellt milda Mamman som stickar och bakar vill hon under inga omständigheter bli en radhusboende, alternativt lattedrickande, konventionsförälder.
Här bidrar texten, trots den ironiska humorn, till de strukturer den sedan ifrågasätter. Det finns inga entydigt tålmodiga Mammor, inga biologiska klockor, inget mammakollektiv och ingen magisk föräldragemenskap men det tycks fortsättningsvis vara viktigt att positionera sig i förhållande till dessa slitna konstruktioner. Den rättmätiga föräldraångest som skymtar i Öhmans bok försvinner inte sällan någonstans bland alla de Strukturer och Normer som avhandlas.
Oroligt googlande
Ändå är det bokens dråpliga episoder som stannar i minnet: hur de urbana och obeskrivligt rara förstagångsföräldrarna oroligt googlar (!), både då de misstänker att barnet blivit svårt nerkylt eller när de inte förmår minnas orden till ”Sov du lilla videung”. Här frapperas man av det självpåtaget infantila i hela den postmoderna vuxenheten – inte minst när den nyblivna pappan som vaggsång väljer något av Snoop Dogg. Och när boken avslutas med en liten symbolisk vinjett i form av ordet ”Mamma” är man sist och slutligen ganska såld.
Öhman tar inte upp frågan om vad livet på blogg och i bok innebär vad gäller konstruktionen av det egna jaget.
En diskussion om autenticitet och själviscensättning hade varit intressant att ta del av. Trots detta är Öhmans bokdebut mer än läsvärd.