Recension: Underhållande Musikhusdebut
Dirigent: Jean-Jacques Kantorow. Solister: Nancy Zhou, violin, Harri Mäki, klarinett, Asko Heiskanen, bassetthorn. Mendelssohn, Wieniawski. Musikhuset 1.10.
Det var med en viss spänning man bänkade sig i Musikhuset i lördags. Landets sannolikt bästa orkester i landets bästa akustik. Hur utfaller ekvationen? Helt väl, även om det rätt lättviktiga programmet inte gav Tapiola Sinfoniettas musiker så värst många chanser att visa sig på den allra styvaste linan. Lättviktigt är i det här fallet snarast ett neutralt konstaterande, inte ett värdeomdöme. De facto handlade det om en på många sätt utmärkt underhållande repertoar, som smekte öronen på ett alldeles behagligt sätt även om den inte ställde alltför stora analytiska krav på lyssnandet.
Mendelssohn kunde, vid behov, skriva både konstfärdigt och underhållande. Konsertstycke nr 2 för klarinett, bassetthorn och orkester är briljant underhållningsmusik från början till slut och ypperliga Sinfoniettaklarinettisterna Harri Mäki och Asko Heiskanen verkade trivas förträffligt med sina festliga solistuppdrag.
Femte symfonin – kronologiskt den andra – hör inte till Mendelssohns mest inspirerade verk men kan vid inspirerade framföranden ha en avsevärd effekt. Nu stannade man någonstans halvvägs.
Orkesterns hedersdirigent Jean-Jacques Kantorow har en förmåga att skapa en positiv stämning runt sig och hans syn på musiken kändes fräsch och levande. Ändå kunde man ha tänkt sig ett ännu mer laddat utförande och det avslutande Luthercitatet, Ein feste Burg, lyfte inte riktigt taket på det sätt som rimligtvis bör ha varit meningen.
Henryk Wieniawski var Paganinis mantelbärare som samtidens ledande violinmagiker och hans Andra violinkonsert är sprakande men aldrig överdriven virtuositet i kombination med smäktande melodier och, i den riviga finalen, en välgörande dos ”à la zingara”.
18-åriga Nancy Zhou, som vi minns från senaste Sibeliusfinal, exekverade samtliga Wieniawskis vanskligheter lekande lätt och Kantorow, som lär ha lekt sig igenom stycket både en och annan gång med felan i högsta hugg, gav henne ett utmärkt stöd på podiet.
Tapiola Sinfoniettas stora styrka är det osjälviska jobbet kollektivet till fromma och dessutom har man haft turen att få spela i en utmärkt hemmaplansakustik. Omställningen till Musikhusakustiken var med andra ord inte överhövan stor, även om den individuella utsattheten trots allt låg på ett annat plan här.
Publicerad i Hbl 3.10