Recension: Sjostakovitj utan stora gester
Borodinkvartetten gästade Helsingfors och bjöd på utstuderade tolkningar av Sjostakovitj kvartetter.
Ruben Aharonian, violin I, Sergej Lomovskij, violin II, Igor Najdin, altviolin, Vladimir Balsjin, cello. Sjostakovitj. Musikhuset, Konsertsalen 2.10.
Även om den långvarigaste medlemmen i 66-åriga Borodinkvartetten, primasen Ruben Aharonian, inte varit med längre än 15 år och andra violinisten Sergej Lomovskij anslöt sig för bara några veckor sedan är det ett imponerande musikhistoriskt arv man förvaltar och det på ett minst sagt förtjänstfullt sätt.
Borodinkvartetten har, liksom den legendariska Beethovenkvartetten, specialiserat sig på rysk musik och Beethoven och trots att Beethovenkvartetten var Sjostakovitjs hovensemble som uruppförde lejonparten av hans femton stråkkvartetter hade även Borodinkvartetten en nära relation till förra århundradets, jämte Bartók, största mästare på området.
Det är möjligt att den nuvarande besättningen ännu inte funnit sin optimala samspelthet, men visst uppvisade man redan nu en synnerligen välkalibrerad syn på denna för ensemblen så centrala repertoar.
Så framför allt i femte och sjunde kvartetten medan de mer sällan gjorda första och andra kvartetterna, insiktsfulla spelningar till trots, kanske inte riktigt hittade sin maximala känslo- och strukturmässiga gestalt.
Dämpad nyansskala
Vad som framför allt fascinerade var den snudd på vågat dämpade nyansmässiga skalan. Här handlade det sannerligen inte om gester för gesternas skull, utan man litade till fullo på att minsta lilla åtbörd och detalj når fram även utan desto mer spektakulära understrykningar.
Vilket de även gjorde i en akustik som tycks lämpa sig lika bra för kammarensembler som symfoniorkester. Samtliga nyanser nådde även de bakre regionerna av parketten och också i de mest introverta passagerna med bibehållen uttrycksmässig intensitet.
Så till exempel i den aforistiska sjuans gripande epilog och så även i den mästerliga femman, vars tematiska släktskap med den omedelbart efteråt komponerade tionde symfonin framgick med all önskvärd tydlighet i en tolkning som kändes perfekt balanserad mellan det analytiska och emotionella.
I och med flytten till Musikhuset mångdubblades i ett slag publikmängden vid Nya Helsingfors-kvartettens konsertserie, vilket man unnar arrangörerna även om den unika stämningen och intimiteten i Riddarhuset gått förlorad. November- och decemberkvartetterna hörs dock i Cameratasalen. Lär bli utsålt.
Publicerat i Hbl 4.10.