Mer historielektion, mindre människostudie
Aurora Karamzin ikläs en vacker men referensspäckad scendräkt på Alexandersteatern. Aurora Karamzin – De bäst anpassade är en ambitiös pjäs, men mindre av det goda hade räckt.
Text: Annina Enckell. Regi: Åsa Kalmér. Scenografi: Åsa Kalmér & Ann Bonander-Looft. Dräktdesign: Ann Bonander-Looft. Tonsättare: Niklas Brommare. Hår och mask: Pirjo Ristola. Ljus: Tom Kumlin. Ljud: Hanna Mikander. På scenen: Ingrid Söderblom, Anna Hultin, Sophia Heikkilä, Åsa Wallenius, Veronika Mattsson, Sue Lemström, Cecilia Runolf, Riko Eklundh, Thomas Backlund, Mikael Andersson, Henrik Heselius, Jussi Järvinen m.fl. Premiär 28.9 på Alexandersteatern.
Det är svårt att tänka sig att en adelsdam i mörkblå klänning i atlassiden skulle stå bakom dagens missbrukarvård. Men så är det, överstinnan Aurora Karamzin beredde vägen för det moderna socialarbetet när hon grundade diakonissanstalten i Helsingfors år 1867.
Fast hemskt många socialfall möter vi inte i Svenska Teaterns Aurora Karamzin – De bäst anpassade. Tvärtom är föreställningen mer en studie i adertonhundratalets överklasslivsstil än en skildring av det oglamorösa diakoniarbetet. Inget fel i det, ibland är det skönt att roa sig i engelska trädgårdar och på jaktbaler, speciellt som det i regissören Åsa Kalmérs vision inte snålas med tyll och tapet.
Däremot önskar jag att Annina Enckell aningen begränsat det historiska omfånget i sin pjäs. Greppet är ambitiöst och Aurora Karamzins öde är utan tvekan hisnande – hon gjorde karriär som hovdam, gifte sig med Rysslands rikaste man, hamnade i gruvbusinessen och utförde en viktig socialpolitisk gärning. Hon stödde både bildkonst och litteratur, och fritiden tillbringade societetslejonet i salongerna – hon tillhörde bland annat Pusjkins kotteri.
Men när allt det här, inklusive hundra år av finländsk historia, i kronologisk ordning ska klämmas in i en pjäs resulterar det i stundvis tradig makrohistoria. Och trångt blir det när kejsare, kejsarinnor, friare, syskon och styvdöttrar alla ska samsas på Alexandersteaterns scen. Karaktärerna får inte tid att utvecklas och ett tiotal figurer hinner dö i dramatiska scener utan att jag berörs.
Vacker vers
Det börjar däremot bra när Auroras föräldrars, paret Stjernvalls historia lustfyllt vävs in i rimmad vers. När Rysslands enorma siluett slås upp i fonden samspelar det visuella med text och regi. Det är här Enckells lekfulla ansats uttrycks bäst.
Den svenska regissören Kalmérs signatur kan avläsas i de elegant koreograferade gruppscenerna och de underfundiga visuella lösningarna. Barnafödandet förmedlas med hjälp av asketiska matrjosjkadockor: mamma Eva Gustavas (Cecilia Runolf) sjutton ungar trollas fram ur en enda rysk dockas innanmäte. Kalmér utnyttjar också kroppsspråket: En grov hand på ett klänningsliv säger mer än tusen snuskiga ord.
Men sedan går det rasande fort. Disparata sångnummer framförs, replikerna blir stundvis högtidliga och träiga (”Apokalypsen är här!”, som yttras inför Krimkrigets utbrott), referenser och namn haglar över en. Här finns också många träffsäkra ordväxlingar, en finurlighet och tydlig poetisk ådra i språket, men det känns som om ett detaljspäckat romanbygge hamnat på scenen. Så i stunder tittar man hellre än lyssnar.
Föreställningen är nämligen en visuell fullträff. Makalösa rum avlöser varandra i scenografin skapad av Åsa Kalmér och Ann Bonander-Looft. Vi flyttas från den vackra malakitsalen där fondens gröna pärldraperi för tankarna till Iittalas Kastehelmi-servis, till en suggestiv gruvmiljö där små ljuskällor kontrasteras mot ett mättat mörker. Estetiken är genomtänkt in i minsta detalj, blåfärgen i en herremans rökrock går igen i den franska tapetens blomdekor.
Dräkterna är ett kapitel för sig, så här föreställer jag mig att det måste se ut på konfektionsavdelningen i Zolas varuhus i Damernas paradis. Scenen där Runolf som prinsessan Mathilde Bonaparte i svartgrön sidenkreation står vid dessertbordet är som utklippt ur franska Vogue.
Anonym Aurora
Trots vackra klänningar och goda insatser från trion Ingrid Söderblom, Anna Hultin och Sophia Heikkilä förblir Auroras motiv i det dunkla. Mest sympatisk är Söderbloms gamla Aurora som man kommer någorlunda nära inpå. De yngre versionerna känns däremot anonyma, men så har till exempel Heikkilä med sina få repliker ringa möjligheter att skapa ett porträtt.
Sue Lemström gör en rad biroller och som vanligt blir hennes humoristiska och ömma gestaltning en självskriven höjdpunkt under kvällen. Hon förvandlas från vacker kejsarinna i smaragdgrön klänning till ihopsjunken betjänt med puckelrygg. Jag köper till och med Lemström som oskuldsfull lantflicka med silkesrosett och det röda håret samlat i kringlor. Rolig är också Mikael Andersson som miljonären Paul Demidoff.
Men huvudpersonen, människan Aurora, är slutligen ett sandkorn som blåser bort i historiens virvelvind. Kanske är det en medveten panorering, men själv tycker jag att det är synd, för det är just det där futtiga lilla kornet som intresserar mig mest.