Recension: Kammarmusiken som kvalitetsgaranti
Förra veckan spelade huvudstadens båda orkestrar sina första kammarmusikkonserter i sitt nya hem. Orkestrarna söker ännu formerna för kammarmusicerandet, men det viktiga är att någonting händer, skriver Mats Liljeroos.
Helsingfors stadsorkesters kammarmusikkonsert i Musikhusets stora sal 20.9. John Storgårds, dirigent & violin, Christian Tetzlaff, violin. Ysaÿe, Dvorák, Schönberg.
Radions symfoniorkesters kammarmusikkonsert i Musikhusets övningssal 25.9. Laura Vikman, violin, Riitta-Liisa Ristiluoma, altviolin, Mikko Ivars, cello, Jouko Laivuori, piano. Clarke, Bridge, Howells.
Det har varit si och så med kammarmusiken inom huvudstadsorkestrarna. Ett årligt projekt har inte kunnat ersätta det regelbundna kammarmusicerande som borde vara en självklarhet även inom symfoniorkesterkollektivet och boven är givetvis Finlandia-akustiken.
Vare sig stora salen eller den så kallade kammarmusiksalen var tjänliga för ändamålet och man tvangs i stället utlokalisera satsningarna till bl.a. Ateneum (HSO) och Riddarhuset (RSO). I Musikhuset kan man däremot välja och vraka mellan stora salen, Camerata och övningssalen. Nu när allt är möjligt visar det sig dock att orkestrarna går skilda vägar. Radiosymfonikerna har under senare år testat en kammarmusikalisk avrundning vid några symfonikonserter per säsong och initierar därutöver nu en söndagsserie med en konsert i månaden i övningssalen. Stadsorkestern har igen vikt en månatlig tisdag i stora salen för alternativt musicerande, men bara en av höstsäsongens tisdagar har en regelrätt kammarmusikalisk profil. I övrigt handlar det om bl.a. vokalrecitaler och filharmonisk jazz.
Fullsatt stor sal
Förra veckans tisdag var dock kammarmusiken i fokus och det lika smarta som självklara draget var att engagera solisten från konserten veckan innan att stanna ytterligare några dagar och spela kammarmusik. Resultatet var en så gott som fullsatt stor sal, som glädjande nog visade sig fungerade ypperligt även för detta ändamål.
Dvoráks härligt medryckande Serenad för blåsare och låga stråkar klingade varmt och fylligt på mellersta parkett, de eteriska sluttakterna i Schönbergs Verklärte Nacht skimrade förföriskt i den akustiska rymden och även de två ensamma violinerna i Eugène Ysaÿes inledande duosonat, förtjänstfullt trakterade av Christian Teztlaff och John Storgårds, förmådde på ett tillfredsställande sätt fylla ut rummet.
Njutbart på engelska
Man kan ta bort en nolla för att få publiksiffran vid RSO:s kammarmusikkonsert i söndags. Cirka 150 personer hade bänkat sig i en inte helt fullsatt övningssal, som såväl akustiskt som stämningsmässigt utgjorde en utmärkt inramning för det intima musicerandet. Ett ytterligare plus i marginalen får man för ett helengelskt program som verkligen inte kan beskyllas för publikfrieri, men inte desto mindre bjöd på fullödig och njutbar musik.
Frank Bridge, Rebecca Clarke och Herbert Howells var elever i Stanfords kompositionsklass och förenas av ett personligt färgat senromantiskt tilltal. Clarkes Altviolinsonat uppvisade ett närapå ravelskt galliskt raffinemang och Bridges Fantasi för pianokvartett föraningar om den kromatik han senare skulle anamma, medan Howells ungdomliga Pianokvartett a-moll var en verklig pärla med en andlöst vackert långsam sats.
Kammarmusikalisk utveckling
Ypperligt spelande altisten Riitta-Liisa Ristiluoma presenterade verken på ett sympatiskt sätt, men man får hoppas att det i fortsättningen går att åstadkomma aningen fylligare programblad med åtminstone tonsättarnas tidsmässiga koordinater och verkens tillkomstår angivna.
Huvudstadsorkestrarna söker ännu de optimala formerna för den kammarmusikaliska biten av verksamheten. Det viktigaste är dock att någonting händer och nu gäller det bara att få så många musiker som möjligt engagerade i kammarmusicerandet.
Utvecklandet av den lyhörda kammarmusikaliska interaktionen musikerna emellan är en absolut förutsättning för ett fruktbart utvecklande av orkesterns konstnärliga nivå överlag. Ett slags kvalitetsgaranti, om man så vill.