Försvinnandets konst för försvunna barn
Lilla ambitiösa Teater 90° trollar med döden i nya uppsättningen Lit de parade.
Av Hannele Mikaela Taivassalo. Regi: Liv Elf Karlén. Scenografi: Kaba Assefa. Ljus och ljud: Mikko Kaukolampi. På scenen: Lidia Bäck, Nina Kaipainen och Robert Kock. Teater 90° på Kabelfabriken, urpremiär 25.9.
Teater 90° har undersökt, eller åtminstone bekantat sig med döden på ett lämpligt avstånd. Man har hälsat på den hos patologen, på krematoriet och i gravsättarens bårbil. Döden, det ultimata försvinnandet är för Teater 90° som ett magiskt konststycke, vars hemlighet man försöker klura ut genom att lära känna materian och dess egenskaper, utan att gå in på metafysiken. Tillsammans med författaren Hannele Mikaela Taivassalo och under regissören Liv Elf Karléns ledning, har gruppen improviserat och uppenbarligen också metodiskt tränat sina färdigheter att få cigaretter, spelkort och kroppar att försvinna, eller till och med levitera. Men trots att föreställningen därför också inleds med karnevalistiska toner, kommer det första tricket ändå som en fullständig överraskning.
Plötsligt är Nina Kaipainen som uppslukad. Poff, skriver Taivassalo i pjäsen. Kort dessförinnan har vi blivit försäkrade om att de tre skådespelarna, Nina Kaipainen, Lidia Bäck och Robert Kock alla kommer att dö, förhoppningsvis först i den sista scenen, men troligen någon annan dag, precis som du och jag. Man försöker greppa försvinnandets konst, döden och teatern med små medel, men det största och det ultimata försvinnandet utlovas ändå på slutet.
Under de senaste åren har man börjat förvänta sig just sådana omöjliga bedrifter av Teater 90°, som är en ambitiös liten teater med ett fräscht grepp om scenkonsten. Men i jämförelse med teaterns senaste produktioner, är Lit de parade en mysig liten produktion (man gräddar pepparkaksgubbar!) som endast visas sju gånger. Därför skulle man också hoppas att den illa kvickt skulle hitta sin rättmätiga publik.
Trots mysighetsfaktorn och det, om recensenten här vågar vädra sina fördomar, typiskt finlandssvenska, infantiliserande publiktilltalet, marknadsförs föreställningen nämligen för vuxna åskådare, då den kunde bli entusiastiskt bemött av en mycket yngre publik. Den besynnerligt banala föreställningen som jag nu ser med vuxna ögon, hade säkert med ett något mer uppskruvat tempo visat sig vara en fascinerande, tankeväckande lek, ifall jag hade sett den som barn. Då kändes det som om döden utförde sina konststycken i en handvändning, men ju mer bekant man blir med döden, desto långsammare visar sig dödens grepp vara.