Århundradets kärlekssaga
Text och regi: Heini Tola. Visualisering: Veera-Maija Murtola. Koreografi: Sampo Kerola. Ljud: Esa M. Mattila. Ljus: Antti Kujala. På scenen: Emmi Pesonen, Mikko Pörhölä, Outi Vuoriranta, Ella Pyhältö. Premiär på Avoimet ovet 21.9.
”Just så!” utbrister en kvinna i publiken när Mikko Pörhöläs Juhani Aho lämnar sin familj för att han ”behöver en andningspaus”. Det intrikata triangeldramat mellan den finländska författaren, hans fru konstnären Venny Soldan och hennes syster Tilly väcker starka reaktioner hos publiken som den här kvällen nästan uteslutande består av kvinnor i övre medelåldern. Hos vem publiksympatierna ligger är inte svårt att lista ut. Playboymanér står åtminstone inte högt i kurs i teatersalongen.
Men det är också Venny Soldans blick vi orienterar oss med. Emmi Pesonen gör en helgjuten tolkning av konstnären vars produktion utgör en levande del av den annars asketiskt utsmyckade föreställningen. Porträtt och skisser projiceras på väggen. Minna Canth, fadern August Soldan och sönerna Heikki och Antti återges med hennes penna, linjerna alltid empatiskt dragna.
Medan väninnan Eva Topelius (Ella Pyhältö) väljer äktenskapet med J.A.G Acke framom konsten strävar Venny efter självständighet. Hösten 1890 träffar hon emellertid den unga intellektuella Johannes Brofeldt – en beatnik med håret i sidobena och näsan i boken. Båda delar höga ideal, båda skyr den småborgerliga livsstilen. Trots att Venny håller sin karriär uppe är hennes väg slutligen inte så olik Evas – ledstjärnan under en stor del av livet är den äkta mannen.
Heini Tolas text känns till en början nästan naiv i sin enkelhet. Det är emellertid en chimär, genom de rena linjerna lyckas hon blotta stora allmänmänskliga frågor om tvåsamhet. Precis som Venny säger ska allt onödigt bort. Föreställningen är komprimerad och anpassad till Avoimet ovets lilla scen som fylls av det gedigna skådespelararbetet. Tolas regi är genomtänkt, rörelserna följer samma klarhet som texten, allt har ett syfte.
Könlöst och utan klichéer
Sällan har jag mött ett så osentimentalt kvinnoporträtt som Pesonens Venny. Könlöst klädd i väst och byxor gestaltar hon utan klichéer. Ständigt spökar fadern Augusts ideal genom en ljudupptagning: ”Hata får man inte, kom ihåg den goda viljan!” Och när maken meddelar att han vill leva i en ”vänskapstriangel” som innefattar Outi Vuorirantas Tilly lider man innerligt med henne. Men varför är hon så jäkla medgörlig?
Raudanluja rakkaus är en orättvis kärlekshistoria. Här är kärlek alltid en uppoffring och utplåning av jaget och inte sällan går tankarna till Märta Tikkanens skildringar av konstnärsgemenskapen. Den ständiga uppoffringen väcker frustration hos åttiotalisten i mig men säkert igenkännande hos äldre generationer.
Vart Venny Soldan-Brofeldt egentligen ville vet vi inte, hon var en fågel fången i tidens konventioner. Det vi får veta är att hon levde som änka i 25 år och när det glittrande blå havet breder ut sig över väggarna kan man ana att Venny nått den frihet hon längtat efter.