Recension: Är rytmen Antti Auvinens styrka?
Defunensemble, Se Ensemble, dir. Santtu Rouvali, sol. Erik Bosgraaf, altblockflöjt, Izhar Elias, gitarr. Mikko Ikäheimo, mandolin, Janne Malinen, gitarr, Harri Lehtinen, Jussi Markkanen, Olli-Pekka Martikainen, Antti Suoranta, slagverk. Musikhuset, Camerata 23.9.
Kompositören Antti Auvinen (f. 1974) är en relativt udda och förhållandevis okänd figur i det finländska musiklivet. Sin grundutbildning har han fått i Holland och till Sibelius-Akademin har han kommit för påbyggnadsstudier under ledning av Veli-Matti Puumala.
Något överraskande är det rytmen Auvinen har valt att fokusera på i sin doktorsavhandling. Hade han nämnt vilken annan parameter som helst hade jag förstått valet bättre.
Mest beundrar jag Auvinens gränslösa sökande efter nya färger. Till exempel i Tore In Nomine för altblockflöjt, liveelektronik och ensemble bygger han för en kort tid upp en sagolik ljudvärld som i det närmaste för tankarna till en regnskog med tillhörande läten. Blockflöjten blandas hela tiden med sitt eget eko och ändrar karaktär på ett fascinerande sätt.
Tidigare har jag haft svårt med Auvinens estetik, med komplexiteten och det blytunga uttrycket, men uttrycket tycks ha nyanserats med åren. Kvällens kanske tyngsta stycke var Palo Inferno för midiklarinett, flöjt, harpa, piano och cello, där ett grovt, dovt buller fyllde salen. I Aerial Alegria var det lätt att beundra den subtila instrumenteringen när sologitarren kommunicerade med en mandolin och gitarr i ensemblen. I uruppförda Perplex longa för fyra slagverkare användes säkert ett hundratal spelsätt. Måhända fanns här för mycket av allt, men var annanstans hittar man kvidande läten som sjungs ut i megafoner vars trattar är riktade mot pukmembraner?
En tungt vägande orsak till att jag valde Auvinens kompositionskonsert framför till exempel King’s Singers eller Herd som samma kväll uppträdde i Musikhuset var det förstklassiga musikergardet. Santtu Rouvali var säkerheten själv och tolkade partituren proffsigt och inlevelsefullt. Se Ensemble är ett gäng sprängfyllt entusiastiska unga musiker. Erik Bosgraaf är en otrolig blockflöjtsvirtuos med förmågan att hela tiden variera uttrycket. Defunensemblen är garvad och finner inga svårigheter i Auvinens partitur, Izhar Elias är övertygande som gitarrsolist och slagverkarna Harri Lehtinen, Jussi Markkanen, Olli-Pekka Martikainen och Antti Suoranta verkar i det närmaste njuta av att borra sig in i Auvinens komplexitet.
Vem är då Antti Auvinen? Vid fyllda 37 visar han sig som en driven mästare på klangfärg och elektronik med en utvecklad dramaturgisk känsla, men kanske borde vi återkomma till frågan om tjugo år. Elektroniken kommer med största sannolikhet att följa honom ett bra tag.