Recension: Personlig Sibelius
Dirigent Leif Segerstam. Meri Englund, violin. Sibelius. Tapiolasalen, 24.9.
Jean Sibelius musik stod högt i kurs när ett purfinskt konsertprogram erbjöds publiken i den fullsatta Tapiolasalen.
Kvällen inleddes till tonerna av Sibelius Scen med tranor ur musiken till skådespelet Döden op. 44. Det är finstämd musik, skriven för stråkar och två klarinetter vilka symboliserar tranorna. De replikerande klarinetterna hade denna gång finurligt placerats uppe på balkongen för att ytterligare förstärka intrycket av dessa sköna väsen.
Konsertens huvudattraktion var solisten Meri Englund som till vardags även fungerar som Tapiola Sinfoniettas konsertmästare. Att Sibelius violinkonsert hör till de knepiga i genren är det ingen tvekan om. Men kinkigt är också att hitta en egen tolkning av verket med så många inspelningar och framföranden på marknaden. Trots de svåra oddsen lyckades Englund övertyga med sin personliga stämma. Efter en något försiktig början sögs solisten och orkestern in i musiken. Publiken erbjöds en djuplodande andra sats och en hejdundrande final.
En lyckad avrundning på kvällen skedde i form av verket Lemminkäinen, fyra legender för orkester, op. 22. I verket ger Sibelius prov på hela sitt orkestrala kunnande. Påhittiga finesser som till exempel att låta virveltrumman mjukt smattra mot de höga stråkarna ger musiken väldig magi. Även andra unika klangfärger bidrar till den hemlighetsfulla känslan som genomsyrar verket. Man kan kanske till och med uppfatta en strimma av Sibelius själv avbildad i Lemminkäinens musikaliska bragder.
Tapiola Sinfonietta under ledning av Leif Segerstam tog ut det mesta av kvällens verk och speciellt i Lemminkäinen fick orkestern visa tänder och naglar.