Recension: Romantisk eklekticism och spektakulära crescendon
Dirigent: Osmo Vänskä. Solist: Petri Aarnio, violin. Aho, Matvejeff, Beethoven. Musikhuset 21.9.
Radiosymfonikernas onsdagskonsert sammanförde två centrala figurer i finländskt musikliv som av någon outgrundlig anledning varit så gott som bannlysta i det helsingforsiska orkesterlivet.
Osmo Vänskä och Kalevi Aho möttes i stället i Lahtis med bl.a. ett flertal härliga skivor som resultat, men visst var det hög tid att få höra dem på huvudstadsscenen och vilken tur att scenen nuförtiden är belägen i Musikhuset.
Ahos Minea, skriven för Vänskä och hans Minnesotaorkester 2008 och nu för första gången hörd i Helsingfors, må benämnas uvertyr eller tondikt men är de facto ett av de mest hejdlöst virtuosa orkesterstycken som sett dagens ljus i vårt land.
Man är frestad att tala om Ahos ”bolero” med den skillnaden att dramaturgin är mer komplicerad. Kontrasterande avsnitt och spektakulära crescendon avlöser varandra och Aho, som är inne i en enormt fruktbar kreativ period, integrerar orientaliska melodislingor i den rytmiskt suggestiva helheten på ett närmast hypnotiskt sätt.
Gudabenådad melodiker
Ett annat intressant par som möttes är RSO:s konsertmästare Petri Aarnio och multibegåvningen Ville Matvejeff (f. 1986) och resultatet blev den sannolikt vackraste violinkonserten som skrivits i vårt land efter Sibelius.
Många retade säkert upp sig på Matvejeffs ogenerat romantiskt avfattade tonspråk. Själv beundrar jag en tonsättare som vid så unga år har viljestyrkan och karaktären att göra sin egen musikhistoriska syntes på ett så fullkomligt från normen avvikande sätt.
Visst, Matvejeff är en eklektiker, men han är också en gudabenådad melodiker och en driven hantverkare – vilket inte minst framgick av det långsamma avsnittets filmmusikaliska passager – och även om bl.a. Prokofjev, Bernstein och Sibelius skymtade verserna kunde också en matvejeffsk stämma urskiljas.
Framför allt var det glädjande att höra en solostämma som är så uppenbart skriven för, inte emot, instrumentet och de talrika smäktande cantabilepartierna smekte i Aarnios sensibla tolkning örat på ett högst behagligt sätt.
Stilkänslig klang
Vänskä föreföll inspirerad av uppgiften och lockade musikerna till ett precist och klangfullt spel, vilket gällde även i Beethovens Pastoralsymfoni som fick en dramaturgiskt välavvägd tolkning. Att det faktum att Vänskä valde att göra symfonin med fullstor stråkbesättning inte fick den att kännas baktung säger något om RSO-musikernas stilkänsliga medvetenhet.
Musikhusakustiken är, som bekant, lika generös som obönhörligt avslöjande och några unisona stråk- och blåspassager skvallrade om att den kollektiva precisionen kommer att stå i centrum ett bra tag framöver.