Recension: Glädje, kärlek och passion
Kompositören Uljas Pulkkis framstår på den nya skivan som en lika udda som välbehövlig figur på det inhemska konstmusikfältet, konstaterar Hbl:s recensent.
Tammerforsfilharmonikerna, dir. Hannu Lintu. Kari Kriikku, klarinett, Gabriel Suovanen, baryton. (Ondine)
Uljas Pulkkis (f. 1975) är en av våra produktivaste – ett sextiotal verk under en femtonårig karriär – och mest särpräglade kompositörer, som i sin lättillgängliga och omedelbart kommunicerande musik kombinerar ett utpräglat rationellt tänkande med en spontant emotionell grundinställning på ett sätt som är relativt ovanligt bland dagens inhemska tonsättare.
Om man härtill lägger en sällsynt driven teknik och en snudd på kameleontmässig stilistisk metamorfosförmåga träder bilden fram av en lika udda som välbehövlig figur på det inhemska konstmusikfältet.
BIS-skivan från 2007 är ett bra exempel på den sistnämnda egenskapen. Verken är skrivna under loppet av tre år (2000–2002) och representerar tre väsensskilda musikaliska världar från violinkonserten Enchanted Gardens intrikata spektralharmonier via Flöjtkonsertens avskalade neoklassicism till orkestertriptyken Symphonic Dalís neoimpressionistiska klangbad.
Havet som musikalisk metafor
Tre centrala sidor av ett och samma uttrycksmässiga anlete, med andra ord, som Pulkkis därefter förädlat och syntetiserat även inom ramen för ett och samma verk, samtidigt som ett romantiskt melodiöst drag med åren i allt högre grad gjort sig gällande.
Allt detta framkommer tydligt på den nya Ondineskivan och det är heller ingen överraskning att den estetiska bilden, trots att styckena är tillkomna under en sexårsperiod, framstår som betydligt enhetligare än på den förra skivan.
Med On the Crest of Waves (2003), med underrubriken Sju fantasier för symfoniorkester, sällar sig Pulkkis till den exklusiva skara med Debussy och Sibelius i spetsen som låtit sig inspireras av havet som musikalisk metafor och liksom dessa nyttjar Pulkkis orkestern med ändamålsenlig virtuositet i ömsom hotfullt stormiga, ömsom glittrande soldränkta passager.
Överdådigt klangraffinemang
I klarinettkonserten Tales of Joy, Passion and Love (2005/10) – som så många andra av de häpnadsväckande högklassiga inhemska klarinettkonserter som sett dagens ljus under de två senaste decennierna skriven för Kari Kriikku – testar Pulkkis med stor framgång oortodoxa lösningar som att låta solisten få sällskap av orkesterklarinetterna och en stråkkvartett samt nyttjandet av en barytonstämma som vokal pendang till klarinetten.
Tonpoemet Vernal Bloom, skrivet 2008 för ungdomsorkestern Vivo, uppvisar liksom skivans övriga stycken ett överdådigt klangligt raffinemang, en oemotståndligt gåpåaraktig rytmisk drive och ett harmoniskt och melodiskt sug som håller lyssnarens uppmärksamhet på topp från första tonen till den sista.
Hannu Lintu och hans Tammerforsfilharmoniker avverkar de mångfasetterade pulkkiska partituren med ett närmast hedonistiskt välbehag. Kriikku spelar, hur annars, med andlös virtuositet och Gabriel Suovanen tolkar Thomas Moores text med äkta känd passion.